Stitchie skrev 2009-09-17 15:31:18 följande:
Skönt att höra vad det finns för olika alternativ för att hindra att få HELLP igen. Är så orolig och efter samtal med mv igår så blev det inte bättre. Ville bli inskriven på spec. mv men det trodde hon i telefonen inte behövdes. Det skulle jag ta och prata med min barnmorska om. Men jag kunde få träffa en läkare ifrån spec. mv. men inte gå på kontroller där. Till detta hör att förra gången jag fick HF så uppmärksammade barnmorskan att jag hade högt blodtryck, magen var för liten och äggvita i urinen. Men hon vägrade, fullständigt vägrade, trots att vi frågade flera gånger, att säga vad som kunde vara fel. Vi fick bara svaret att "det är normalt, det är sånt som händer". Vi visste inte ens att HF existerade. Fyra dagar senare var han född med akutsnitt och 30% tillväxthämmning, med allt vad det innebär. Om hon bara hade sagt att det kunde vara HF och vad det innebär så hade jag åkt till sjukhus när symtomen blev värre och jag fick ont i levern. Mitt ont i levern tolkade jag som magkatarr till en början. Inga rekommendationer om vila, ingenting! Jag får för mig att detta kunnat undvikas om de bara hade berättat, men det verkar som om all mödravård går ut på att inte oroa till vilket pris som helst. I vårat fall blev det dyrköpt. Detta gör givetvis att jag inte har något förtroende för mv och att jag är extremt orolig för att de inte ska ta det på allvar den här gången heller. Att jag inte ska få medicin eller kontroller. Sen blir jag ännu oroligare när jag är orolig för jag vet att mitt blodtryck blir sämre när jag är stressad. En enda ond cirkel. Känns som om jag bara väntar på att det ska komma.
Men vad innebär det för dig att du skulle få träffa en läkare från
spec.mv?
Det känns som att det inte är bm sak att bedöma om du behöver kontroller på
spec.mv INNAN du har träffat läkare, utan att det avgör nog förhoppningsvis läkaren efter ditt besök.
Apropå att inte få någon respons vid första graviditeten så har jag en dålig erfarenhet också;
Fick ont i epigastriet på juldagen (en söndag) och trodde att det hade något med magen att göra, försökte härda ut några dagar, tog det lugnt med maten och så.
Sent på tisdag kväll hade jag så ont att jag nästan inte stod ut (kunde inte sova och hade inte sovit ordentligt sedan söndagen) ringde jag sjukvårdsrådgivningen som rekommenderade att jag skulle komma in på akuten för att få lite Novaluzid, det lät som magkatarr enligt dem. När jag ifrågasatte att åka 5 mil enkel väg för lite receptfri medicin som min mamma hade hemma några km från mig, så kunde jag lika gärna låna några från henne.
De hjälpte naturligtvis inte alls, men jag härdade ut till torsdag morgon då jag kontaktade min bm och frågade om det kunde vara något som var kopplat ihop med graviditeten då jag även hade väldigt mörk urin (kanske urinvägsinfektion tänkte jag). Hon trodde inte det, men tyckte att jag kunde kontakta vårdcentralen för ett besök hos distriktsläkaren.
Jag ringde och fick en tid på torsdag em (samma dag) och distriktsläkaren trodde att jag var förstoppad (kollade aldrig någon ev. uvi) och tog några blodprover. Blodvärdet var katastroflågt enligt mig (123

och jag är van att ligga runt 150-160 även när jag är gravid), men det var inget att hänga upp sig på trots att jag hade haft 152 hos bm två veckor tidigare. Läkaren sa aldrig vilka prover han hade tagit, men han var ju tvungen att skicka dem till sjukhuset för analys (inget eget lab på vc).
Han skickade hem mig med uppmaningen att ta Laktipex mot "förstoppningen". Inga andra rekommendationer.
På söndag stod jag inte ut längre utan ringde akuten och berättade min historia och de tyckte att jag kunde komma in och lämna urinprov med tanke på att jag var gravid.
Väl på akuten (nyårsdagens fm) tog de prover och jag blev undersökt av flera läkare, de kollade antagligen provsvaren från distriktsläkaren (tydligen hade han beställt tox-prover utan att berätta för mig) och när de fick de nytagna provsvaren såg de att jag hade jättedåliga värden. De hade skickat ut mig på stan, men ringde in mig på en gång när de såg provsvaren och beordrade mig att infinna mig på förlossningen omedelbart! (jag fattade ingenting)
Väl inne igen berättade de att de misstänkte HELLP och försökte förklara vad det var och jag fick åka ambulans direkt till Norrlands universitetssjukhus i Umeå (ca 11 mil).
Där satte karusellen igång med försök att förklara att jag kanske skulle behöva snittas inom två timmar om jag inte blev bättre (fast det blev jag ju, se min pres).
På måndagen berättade min svärmor att distriktsläkaren hade ringt henne och undrat om hon visste var jag befann mig eftersom han behövde få tag på mig. När hon berättade att jag var inlagd i Umeå, så sa han att det var bra, för provsvaren var inte så bra!!!
Kontentan är iaf att det tog mig en vecka med smärta och tre (egentligen fyra) kontaktförsök med sjukvärden innan det togs på allvar att det kunde vara något annat än "magproblem".
Denna gång har jag ju varit ihärdig för minsta lilla som har varit tveksamma mot mig och vad jag behöver. Jag vill inte behöva vara med om samma sak igen (och vill inte att någon annan ska behöva gå igenom det heller)!!!
STÅ PÅ DIG!!! Besök läkaren och var ihärdig och berätta om din oro och KÄMPA (hoppas att du har ork att göra det...).
Kramar!