Är det sant som de säger om Universitet /högskola...

Den allmänna uppfattningen är nog att ex läkarstudierna är tunga, för att det handlar om en faktaspäckad utbildning med mycket bunden utbildning, dvs mycket svår att ta igen för den som är borta.

Jag skulle säga att utbildningar med mycket grupparbeten och litteraturseminarier kan vara lättare att slinka igenom på med mindre ansträngning, om kursledningen inte är engagerad.

En annan femma är att det faktum att det är svårt att komma in säkert bidrar till uppfattningen om läkarutbildningen som svår. Å andra sidan, för 25-30 år sedan krävdes det bara normalgoda betyg för att komma in och den generationen läkare tycks ha klarat både utbildning och yrkesliv de också.

Utbildningar som är svåra att komma in på har en tendens att dra till sig studenter med höga betyg som tycker att de ska "utnyttja" betygen. Inte så att de (får man hoppas) är direkt ointresserade av ämnet, men "statusen" i att komma in där det är svårt är en vägande del i valet.

Vad som är svårt beror dock mycket på hur man är som person med styrkor, svagheter och intressen En kompis har läst matematik och talar sig varm för det medan jag får hjärtsnörp bara jag ser en av hennes böcker. Själv har jag slöat mig igenom en och annan språkkurs på univ, men alla tycker ju inte att det är slappkurser. Etc etc.

En stor skillnad är - förstå mig rätt - att faktaspäckade utbildningar av typ läkare, tandläkare, jurist, ingenjör egentligen inte är "akademiska" utbildningar. De är högre yrkesutbildningar som hamnat inom högskola/universitet. De kräver - hävda gärna annan åsikt - ganska lite av "vetenskaplighet" utan handlar till största delen om att lära in fakta utantill och tillämpa dem. Ambitiösa personer från hem där föräldrarna inte studerat klarar sig ofta rätt så bra på den typen av utbildningar eftersom de - krasst uttryckt - har mycket av den katederundervisning som personer från studieovana hem ofta har lättast för. Raka rör om vad som ska läras in, om än mycket, "skol"böcker etc.
Samma studenter kan - med all rätt - uppfatta utbildningar med mer krav på reflexion och eget källkritiskt förhållningssätt, grupparbeten (riktiga grupparbeten, inte fyra pers som, i bästa fall, jobbar var och en för sig och redovisar fyra klart urskiljbara delar och där arbetet inte på minsta sätt utvecklat studentens syn på ämnet) och inte minst en lista med litteraturtips med vaga instruktioner om att välja ut sådant som verkar viktigt, som "flummigt", otydligt och svårt.

Jag ser inte riktigt problemet. Inget urvalssystem är perfekt men jag kan inte se att säg betyg från /fri/skolor med betygsinflation skulle vara mer rättvisande. Ett två år gammalt betyg i säg "medieteknik" säger nog inte mycket om kapaciteten att lära biologi heller. De som har de "höga" betygen har ju samma möjlighet att göra högskoleprov de, och om de inte klarar det, vad säger det om deras kapacitet?

Många länder har ju enbart provintagning till högre utbildning för övrigt.

Jag läste en jämförelse bara härom veckan om hur elever på flera skolor fick högst olika betyg på olika skolor trots likartade resultat på nationella prov. Så nja, en person som hänger på gränsen till icke godkänt lär inte få högsta betyg men den som gör någotsånär bra ifrån sig kan bevisligen landa på allt mellan G och MVG beroende på skolornas betygssättningsvanor.

En annan fråga är hur mycket gymnasiebetyg (eller högskoleprov) alls förutsäger om förutsättningarna för framgångsrika högre studier i alla utbildningar. Det är ju de förutsättningarna som är vitsen att förutse; uttagningarna är inte en "belöning" för tidigare utfört arbete.
Här i Göteborg gjorde Tandläkarutbildningen en totalmiss för ett tiotal år sedan och plockade studenter från botten av listan i stället för toppen. Och, hör och häpna, utvärderingen visade att de klarat sig _bättre_ än de som kommit in med höga betyg...

Argo: Jag har den högsta respekt för kompetensen hos högre yrkesmän, inom naturvetenskaperna och annorstädes. Och exempelvis läkare har jag haft mycket att göra med i yrkeslivet. Deras yrkeskompetens har jag ingen anledning att betvivla men till och med jag har sett yrkesmän där brister på det "vetenskapliga" planet. En kille som undervisar i vetenskapsteori har bättre kompetens än jag att bedöma det (jag hör inte till de bättre ); han såg mycket stor brister hos de naturvetarstudenter han undervisat. Historiker var bland de bästa menade han.

Nu tror jag iofs inte att kompetensen är så värst mycket högre bland den genomsnittliga plockekursstudneten inom humaniora Däremot tror jag att allmänheten, och även vissa inom professionerna, _förväntar_ sig att de högre yrkesutbildningarna ska vara riktigt bra på de här bitarna.

Jag ser inget fel per definition i att något är oakademiskt. Om något tycker jag det är tråkigt att det blivit ett sådant honnörsord att utbildningar ska vara "akademiska" att den ena praktiska utbildningen efter den andra baxas in i högskolefållan, med det "akademiska" mer eller mindre löst ditslängt ovanpå.

Jo, så är det ju i Sverige. I t ex Norge inleder däremot alla studenter med ett år med grunderna i vetenskapsfilosofi och liknande så de förstår det vetenskapliga tänket. I somliga andra länder underförstås det att studenterna läst något mer "allmänt" innan de sätter igång med sina yrkesstudier. Så blir de också förvånade när de inser att deras högutbildade svenska kolleger kan vara helt okunniga på allt utom sitt fackområde.
Märk väl att jag inte säger att det är ett krav för att bli en duktig yrkesman att vara allmänbildad; däremot är det många som - felaktigt - förutsätter att högutbildad=bildad.

Det behöver du givetvis inte. Jag talar om den ganska vanliga missuppfattningen att en högre utbildning också per definition innebär att personen är /allmän/bildad.

Om man omfattar definitionen att allt som är placerat på högskolenivå också är akademiskt - själv har jag svårt att se det akademiska i ex mönsterkonstruktion, oavsett i vems regi utbildningen ges - blir givetvis samtliga utbildningar på högskola/universitet per definition akademiska.Nu vet jag just inte om vetenskapsfilosofi är att betrakta som ett flumämne (om du nu syftade på det). Om man inte tar till sig det förstår man ju över huvud taget inte vad vetenskaplighet innebär.Fast en sådan indelning gör jag inte. däremot påpekade jag, kanske något tillspetsat, skillnader mellan klassiska akademiska ämnen och de högre yrkesutbildningarna.

Om man väljer den definitionen ja. Jag använder den också ofta; det beror på sammanhang.
Men att enbart jag skulle ha ha svårt att se det akademiska i ämnen som ex ovannämnda mönsterkonstruktion, trots att den finns placerad på högskolenivå, tror jag faktiskt inte. Och jag har sett - godkända - C-uppsatser som förmodligen inte hade passerat på ett ambitiöst gymnasium.Det föraktfulla i "högre yrkesutbildning" får nog stå för dig själv. Själv har jag all respekt för den kompetens som besitts i dessa. Skulle knappast vilja åka på Öresundsbron om den konstruerats av en hemmasnickrande byggmästare till exempel.

Jag skrev 1,9 på HP. Mina fel låg på - tada - svensk läsförståelse.... Lite löjeväckande på sitt sätt. Så nej, såå, lätt är det nog inte.

Jag är förresten kvinna och humanist och skrev det gamla provet utan någon förberedelse. Så rent subjektivt tyckt jag ju att talet att jag missgynnas var lite överdrivet

Dorian Ertymexx skrev 2009-09-06 01:23:52 följande:

Fenomenologi har jag ingen insikt i. Men att institutionerna väljer kursböcker skrivna av lärare på institutionen/lärosätet är väl rätt så klassiskt. Det är där den högsta kompetensen finnes antar jag

Då ser du inträdeskraven till universitetet som någon form av belöning för tidigare ansträngning. Men de är (väl?) inte avsedda så, utan som ett sätt att få fram de studenter som har bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

I Sverige har man valt att ha intagning i första hand via betyg från tidigare skolutbildning men det finns även länder där man går helt på antagningsprov.

Jag har sett något liknande resonemang på gymnasieskola där, i brist på betyg i ordning och uppförande, lärare väger in uppförande och /brist på/ närvaro i betyget, något som regelverket saknar stöd för. (Utom då frånvaron varit så stor att elevens kunskaper, i en kurs med många muntliga moment, blir omöjlig att bedöma då.)

Om betyg, mer eller mindre riktade prov eller intervjuer bäst förutsäger kapaciteten att slutföra en utbildning lär åsikterna gå isär om. Förr, när det var ovanligare med högre studier, kom "alla" som ville in. Undrar om de klarade sig sämre än nu.

Givetvis?