skræckslagen infør ivf
Jag förstår absolut er rädsla. Det känns så fruktansvärt definitivt att göra IVF och kanske därmed förbruka sina sista chanser. Jag kände precis likadant, i vart fall precis innan vi började med själva behandlingen. Mitt råd är att försöka fokusera på att det faktiskt är rätt goda chanser (i alla fall för de flesta, vet ju inte vad ni har för problem) att bli gravid. Försök att ta en dag i taget och tänk att ni i vart fall fortfarande är på banan. Nu har ni påbörjat behandlingen och den verkar ju ha gått bra så här långt, sen är det äggplockning och om den går bra så har ni lagt ytterligare ett moment bakom er. Jag vet att det är svårt men försök att tänk på att det kan gå bra och så länge ni är motbevisade finns ingen anledning att sörja. Man är så van att det går åt helvete och så van att vara ledsen att jag vet att det är svårt att hitta det positiva men jag försökte tänka som så att det är bättre att glädjas åt varje vinst på vägen istället för att sörja det som kan gå fel, man har ju massor med tid att sörja när det väl gått snett. Vi gjorde ett ET som slutade i MA och ett FET som slutade med en liten dotter.