För er som inte har ägg, hur skulle det kännas att ta emot ett ägg?
Jag kan bara instämma med allt som står i förra inlägget.
Jag ska själv också ta emot donerade ägg om ett par veckor och är oändligt tacksam till att denna möjlighet finns då jag inte har egna ägg som duger.
Jag kan lägga till en fundering som jag hade i samtal kring donation - direkt donation eller korsdonation.
Jag berättade för några närstående som vet om våra svårigheter att bli gravida att vi står i kö för äggdonation. Efter ett litet tag frågade min väninna om hon kunde hjälpa till med att donera ägg. Jag blev helt paff, överrumplad och jätteglad. Det skulle ju dra ner kötiden enormt! Men det är ju inte bara ett litet ingrepp att donera ägg, så vi pratade om processen, framtiden och oilka funderinga som finns kring detta.
Hennes beslut var att hon bara ville ge sina ägg till mig och definitivt inte göra korsdonation till ett annat par som förblir anonyma för henne. Hon ville veta var hennes ägg hamnade och vara delaktig i barnets uppväxt.
Och vårt beslut blev till sist att vi tackade nej till hennes generösa erbjudande eftersom vi kände att även om vi vill att hon ska vara delaktig i barnets uppväxt, så skulle det kunna bli så att hon ser barnet som "sitt" och inte som "vårat", eller att gränsen mellan hennes roll som genetisk förälder/väninna skulle bli svåra att skilja på.
Vi kom fram till att vi föredrar att inte veta vem det är och låta barnet bestämma själv senare i livet. Vem det än är som donerar har ju onekligen ett stort hjärta och det vill man gärna ge vidare till sitt barn.
n väninna tackade vi nej till hennes generösa erbjudande och besämde oss att vi helst inte vill veta vem donatorn är. Att barnet själv kan ta reda på det senare i livet är då up till barnet och att donatorn är medveten om att det kan komma en person efter 18 år som vill veta vem den är.
Men på något konstigt sätt kändes det som att det blev "för nära"