För er som inte har ägg, hur skulle det kännas att ta emot ett ägg?

Jag är en gift 29- åring med två barn som funderar på att donera ägg. Men det är en jättestor fråga och en lång och besvärlig process...

Jag vill vara helt ärlig med hur jag tänker:

Jag vill veta hur ni som tar emot ett donerat ägg känner? Hur känner ni för detta eventuella framtida barn som är någon annan kvinnas (biologiskt sett enbart så klart), hur känner ni för att barnet har rätt att få redan på vem som är dess bologiska mamma efter 18 år?
Hur känns det att era män "får barn med en annan kvinna"?
Min förhoppning är att ni ser detta eventuella barn som ert, men gör man verkligen det innerst inne?

Jag håller på att reda ut vad jag själv känner för detta. Tänk om det tex står ett "barn" där på dörrtröskeln om 20 år och undrar vem jag är? Vad händer då, hur komplicerat blir det? Blir jag ledsen om detta barn inte hör av sig? Hur kommer jag känna under uppväxten, kommer jag undra mkt över detta eventuella barn? Oroa mig för om det har det bra?

Men samtidigt så vill jag hjälpa! Ett barn är en sådan gudagåva och mitt liv skulle vara så tomt utan mina barn. Om jag då kan hjälpa någon annan att få uppleva detta, hur kan jag då låta bli att hjälpa? Att bara sitta hemma och tänka typ "stackars dem". Det är ju knappast något ni valt själva, livet är allt för orättvist!!!

Snälla, hjälp mig att filosofera över detta!