Nog av teater. Vi behöver en kontaktperson.
Hej, jag är pappa till en 6 år gammal dotter som precis börjat i förskolan. Hennes mamma fick hela vårdnaden för att hon visste vilka knappar hon skulle trycka på. Hon uttryckte en oro för mig som hon inte kunde sätta fingret på, än mindre lägga fram sakliga argument eller belägg för i den efterföljande vårdnadstvisten där jag stämde henne just för att få veta anledningen och för att få lika stort inflytande över barnets uppväxt. Mamman som i flera år innan hon blev gravid hade varit beroende av antidepressiva medel och haft stora psykiska besvär gjorde allt för att straffa mig för att jag hade lämnat henne. Ja ghade lämnat henne för att jag inte tolererade att mitt barn växte upp med bråk. Det var en rent defensiv åtgärd och jag gjorde det för mitt barns skull. Det kom knappast som en överraskning att jag fick helgumgänge varannan helg och ingen del i vårdnaden. Familjerätten gjorde först en utredning om fallet men fick sedan göra en ny utredningdå min advokat krävde det. Slutsatsen i den utredningen gick ut på att det inte finns några belägg för att jag inte är olämplig. Slutsatsen blev alltså inte att undersökningen kunde undanröja fördomar och hinder för mig och min dotter, utan det blev ännu ett steg ner i den medeltida häxprocess som satts i rullning. Jag stämde för att jag tänkte: "upp till bevis". Men istället cementerades konflikten och alla missförstånd kvarstod och den dåliga kommunikationen blev till ett stadigvarande inslag i min dotters liv.
Idag har jag bestämt mig för att sluta acceptera den ständiga floden av trakasserier i form av outtalad och uttalad kritik mot mig. Det är väldigt lätt att insinuera att "något" är väldigt fel genom att nämna kiss i sängen tex. Lika lätt som det är att inte samarbeta för den som inte förstår fördelarna och aldrig har kunnat samarbeta och som dessutom får en utbetalning varje månad för att hon lyckas upprätthålla missförhållandena. Jag tror inte egentligen på att det finns onda och goda människor. Jag tror inte ont om människor. Men det finns något mera greppbart och det är psykisk ohälsa som artar sig som elakhet. Visst bor hon ensam, men jag har alltid varit beredd att samarbeta på alla tänkbara sätt bara jag fick ha min säng i en egen lägenhet.
Jag gör idag ett nytt försök med att hitta en oberoende kontaktperson som kan närvara vid hämtning och lämning och som vi kan kommunicera igenom. Trakasserierna och missförhållandena och mitt barns mammas lek med Svenska skattepengar och mina pengar (det är inte gratis med advokat och jag betalar underhåll och hon får andra bidrag tack vare denna situation) kommer annars att fortgå tills min dotter är 18 år gammal. Om en av tio socialutredare förde bok, arbetade empiriskt och ute "på fältet" skulle förmodligen bilden av jämställdheten bli en annan. I andra delar av världen är "drama queen" ett vedertaget begrepp. I Sverige är det fult att säga så.
Berätta gärna för oss hur vi skall slippa ytterligare 12 år av teater. vi behöver en kontaktperson.. Privat, från kooperativ eller från någon social myndighet.
Varken familjerätten eller Socialen tillhandahåller detta. Jag frågade en gång när min dotter var två år hur jag kan få hjälp, och att jag var orolig för min dotter. Jag sade att jag inte ville vänta tills hon är 15 år och behöver piller.. "Vi jobbar inte med sådana frågor" blev svaret. Det har gått en tid då jag fokuserat på bevissamlande men frågan är då som nu:
Kan man få en kontaktperson?
Ola Kinberg