Jag har arbetat med barn i 20 års tid och ställer mig samma fråga.
Ja, varför kallar man napp för "tutte", som jag vet att man gör längre upp i landet, eller här i Skåne för "bappis?" (det finns massor med dialektala ord som man lokalt använder till småbarn beroende på vart landet man lever - det värsta är att de inte förstår varandra - det är som ett eget hemligt barnspråk i vissa sammanhang, vilket jag och min man har märkt eftersom han är från Västmanland och jag från Skåne och vi har bott på båda ställen med vår son.)
Varför har jag 4,5 åringar på jobbet på min förskola som säger "vovve" för hund eller "lala" för choklad? Jag har själv en 9-åring som har ett stort ordförråd eftersom vi har försökt undvika omskrivningar. Problemet han har haft under förskoletiden och i förskoleklass upp till ettan är att andra inte alltid förstår vad han säger. När han var 3-6 år så sade han "transparent" istället för "genomskinlig" vilket gjorde att ingen förstod vad han sade. Idag är han 9 år och säger "genomskinlig" både när han pratar med oss och med sina kompisar men kan i dialog i vissa sammanhang använda sig av ordet "transparent." Han kan hur många synonymer som helst kring olika ord och kan förstå texter som hans klasskamrater kan förstå. Han lärde sig ordet "vovve" när han gick i ettan efter att mycket ledset ha frågat oss vilket djur hans klasskamrater pratade om.
Jag vet så här i efterhand inte vad som är bäst eller sämst. Sedan vårt barn började skolan fick han lära sig massor med "småbarnsord" som han inte hade uppfattat på förskolan. Å andra sidan så kunde han inte kommunicera med alla kompisar på förskolan när han var liten. Redan när han var 3 år gammal så tyckte personalen att han var "särbegåvad" vilket han inte alls var (jag trodde att han var autistisk, vilket han heller inte var) men hans stora fel i vardagen var att vi föräldrar talade till honom och lärde honom ord som hans jämnåriga inte kunde.
Så här i efterhand kan jag väl inse att språk är språk. Språk utvecklas inom den sociala gruppen och man ska kanske inte rätta så mycket som förälder, även om man väldigt gärna kan mata barnet med ett större ordförråd.
Vårt barn använder ordet "satisfying" i en svensktalande mening i var och varannan mening men när vi frågar om han kan förklara vad ordet betyder i den specifika kontexten så kan han säga alltifrån "Jag upplever det här fårskinnet som någonting som är mjukt och skönt att dra händerna över, vilket gör att jag vill köpa det här till nästa vandring" till "jag klarade det här spelet efter att ha kämpat så jäkla länge! Ni aaanar inte hur mycket jag har hållit på!" (Jo det har vi) "Men nu klaaarade jag det! SÅÅÅ JÄKLA SATISFYING!!!"
För mig är det helt olika ord, men det är ju så i det sociala sammanhanget man är. Det gäller bara att man väljer rätt ord. Ett barn som säger "lala" bara för att föräldrarna sade så som barn, betyder inte att alla barn vet vad det betyder. Ett barn som säger tutte eller snuttis eller bappe - är det i den lokala kontexten? Lär ut rätt ord samtidigt, är väl mitt råd här.