30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet

Hej! Blev just inbjuden till denna tråd av ts som jag känner från en anna tråd. Hoppas att jag får gå med här? Sitter just nu på jobbet och hann bara läsa Ickas inbjudan i min inbox så jag har inte hunnit läsa några inlägg i tråden ännu. (ska försöka hinna med ikväll)
Jag är 32 år och har försökt bli med barn i nästan två år. Det dröjde 11 månader innan jag blev gravid första gången och det slutade i ma i november -08 (v.12). Andra graviditen blev också ett ma i februari -09 (v.8). Tredje graviditeten slutade i ett mf i juni -09.
Har nu påbörjat en utredning och fått recept på trombyl och progesteron.

Oj, oj vad ni är aktiva i den här tråden.
Tack för era välkomnanden.

Icka: Jag förstår precis hur du menar med att man har lättast att identifiera sig med andra i samma sits som inte har barn sedan tidigare och haft flera ma/mf. Det är himla tråkigt att vi är så många som råkar ut för det men det känns ändå skönt att få prata med andra i samma sits.

Någon av er som tar trombyl och progesteron? Har nu mens men ska börja ta medicinerna vid nästa ÄL. Undrar hur pass exakt man måste pricka in ÄL med medicinerna, det borde väl räcka med att börja ta dem ungefär vid ÄL?
Har ingen lust att börja med äl-tester igen då jag tycker att det är den största lustdödaren. Har efter första ma kännt av ÄL rätt så tydligt så det kanske räcker med att man bara känner av i kroppen när ÄL bör vara på G? Nån som vet?

Grattis Mikes bride, hoppas att det kommer att gå bra!

Förra våren och sommaren höll jag på med ÄL-teter som en tok och blev mer och mer stressad över att jag inte blev gravid. Sen efter första graviditeten och första ma så har jag känt av allt så tydligt i kroppen och blivit gravid med 2-3 månaders mellanrum så jag har inte gått tillbaka till äl-tester. Brrr hoppas på att slippa dem.
Känner att jag nästan "räknar" med att bli gravid vid nästa försök när jag ska börja ta trombyl och progesteron men försöker (förgäves) att dämpa mina förväntningar lite så jag inte ska bli så oerhört besviken (igen) om det inte blir ett plus.

Icka: Det hjälper absolut att prata med andra i samma situation men jag tar det lite lugnare med FL numera för att inte hela tiden hålla på att älta detta med ma/mf, ÄL och BIM. Jag tvingar mig själv att tänka på annat också (som bröllopet) för att inte ramla ner i det där svarta hålet där det bara finns hopplöshet.
Ska försöka hålla mig uppdaterad med den här tråden.

Monchichi: Det här med vänner som blir gravida och får barn är så himla jobbigt när man själv försöker och försöker och försöker. Jag kan inte släppa de här tankarna på att det är "vår tur" att få barn nu. Det känns så orättvist när ens vänner försöker i några månader, blir gravida och utan problem får små välskapta bebisar. (eller dessa "oops oplanerade barn) Jag vill som säga att "vi började faktiskt försöka få barn innan er, det är vår tur att få barn före er" men det vet vi ju alla att det inte funkar så. Jag tycker att det är skitjobbigt att vara glad å mina vänners vägnar när de blir gravida och får barn och vi inte får det.

BettanB: Jag har också svårt för gravida och jag tycker som du att det blivit värre för varje missfall. Går förbi min mvc till och från jobbet varje dag och ibland är det som att ta sig igenom en hinderbana mellan gravidmagar och en och annan bebis. Lite så jag längtar efter hösten när alla får dölja sin stora magar under stora bylsiga jackor så jag slipper se dem.

Solen2: Jag ska ta både trombyl och progesteron från och med ÄL. (så börjar alltså nån gång nästa vecka skulle jag tro.) Om det blir + så fortsätter jag att ta dem och om mensen kommer så slutar jag med medicinerna och börjar ta dem igen vid nästa ÄL. Läkaren sa att mensen kanske blir några dagar försenad när man tar dessa. (borde vara hormonet; progesteron som påverkar detta.)

Nån som känner till biverkningar för trombyl och progesteron? Har läst här på FL att man kan gå upp mer i vikt samt få mer humörsvängningar av progesteron. Nån som märkt av detta?

Angånede svininfluensan: Så stort som detta blivit i media så skulle man ju kunna tro att det var en enormt dödlig sjukdom men som jag förstår det så ska så många som möjligt vaccinera sig så att alla kan fortsätta att arbeta som vanligt (eftersom denna drabbar yngre människor istället för äldre). Det värst som kan hända här är alltså att samhället blir lamslaget eftersom arbetsstyrkan kan bli halverad. Lutar därför åt att inte vaccinera mig men hoppas ju såklart på att bli gravid så snart som möjligt så... tänk om man ändå borde? Obehagligt att det inte är testat på gravida. Fick inte ta stelkrampsspruta i våras eftersom jag planerade att bli gravid inom 3 månader. Det vaccinet var ett sk. levande vaccin som man ska undvika om man är / planerar att bli gravid. Influensavaccinet är också ett levande vaccin om jag förstår det rätt. Känns olustigt.

Tant T: Tack för svar!

Det är svårt det här med gravida vänner. Jag har en längre tid varit grymt avundsjuk på alla mina vänner som blir gravida och får barn men nu de senaste dagarna har jag hamnat i en liten svacka och känner sorg och hopplöshet. Vill bara gråta hela tiden. Förhoppningsvis känns det bättre snart. (Det har blivit så himla stor fokus på bebisverkstaden nu när vår utredning dragit igång.) En av mina allra bästa vänner är gravid med sitt andra barn och vi började försöka få barn när hon väntade sitt första barn. Nu känns det så tungt för mig att hon min "bästis" snart har barn nr.2 och jag är fortfarande på ruta 1. Sist vi träffades hade hon fått en ordentligt stor mage och nu har hon frågat om vi snart ska ses igen och jag känner att jag vill inte ses just nu. Vet inte om det är bäst att vara ärlig och säga att det är svårt för mig just nu att se hennes stora mage eller om jag bara ska hitta på andra undanflykter till varför jag inte har tid att ses. Det är ju inte så schysst att skuldbelägga henne med att det är hennes "fel" att vi inte kan ses bara för att hon kan lyckas med att få barn och inte jag...

Tack så mycket för stöttning och kramar Ninni och Icka. Jag brukar också alltid säga att ärlighet är bäst men det känns så svårt att faktiskt uttala orden till sin bästis: "jag vill inte träffa dig just nu för jag tycker att det är jobbigt att se din stora gravidmage". ( kan ju säga det lite finare och inlindat förstås)
Förhoppningsvis kommer jag ur den här lilla svackan snart. ÄL på G snart vilket gör att jag knappt kan tänka på annat än att vi ska lyckas denna gång...
*Kram*

Vinkar till PillanPernilla; Hej vännen! Skönt att höra från dig igen och tack för den söta nallen.

Jag har tagit några dagards paus från FL. Har haft fullt upp i helgen och ÄL på G. Har varit lite nere i några dagar men det börjar kännas lite, lite bättre.

Bekännelse till Icka och Pillan: Har varit rätt så nere och har lite svårt för vår andra tråd just nu där plussen drösat in på sistone. Skäms lite (nåja) för att jag undviker den tråden men det känns verkligen som att jag är i en annan sits än de som bara fått ett mf och innan försökt en kort tid att bli gravid. Kan inte riktigt relatera till det längre.

Ninni: Flera läkare har sagt till mig att inget uppehåll är nödvändigt efter ma/mf utan kroppen blir gravid igen när den är redo. Man ska tänka på att vara psykiskt redo igen. Har också råkat ut för en läkare som sagt åt mig att vänta en mens men min vanliga läkare som är specialist på mvc sa att det var fel sagt av den andra läkaren.