Chocken börjar lägga sig -nu kommer tårarna!

Jag tror att det du går igenom är väldigt vanligt. Då och då kommer minnena och tårarna tillbaka. Sök någon att prata med om du känner för det eller hitta något annat sätt att gå igenom de svårare perioderna, men du kommer fram på andra sidan även om det kan ta ett tag.

Själv pratade jag aldrig med någon professionell utan skrev av mig alla känslor och grät när jag gjorde det. Sedan så pratade jag med människorna på den här tråden och det är fantastiskt att få prata med det här gänget som förstår vad du går igenom, eller hur. Jag skulle ändåkunna tänka mig att prata med en kurator om jag fick göra om allting eller kanske idag över ett och ett halvt år senare.

Härligt att höra att ni bearbetar det här tillsammans.

Min man är av den typen att han inte vill älta så det är verkligen svårt att prata med honom. Jag frågar honom ofta om saker som jag inte minns eftersom jag försöker lägga pussel nu när jag skriver en bok om den här tiden. Tyvärr minns han inte mer än mig.
Men vad häftigt det är när jag sitter och skriver och har journalen intill och så plötsligt så minns jag någon detalj. Som t.ex ett minne jag fick i förrgår: Jag hade pumpat 15-20 ml första gången och gick ned med det till neo på kvällen. Mjölken ställdes i ett litet minikylskåp vid rummet för natten och jag minns att jag var glad över att tjejerna äntligen skulle få av min mjölk - det bästa för mina små. Men på morgonen när jag kom ner så hade personalen missat min mjölk och fortsatt ge donatormjölk. En sådan där liten detalj som jag hade glömt.

Åh vad skönt att känna sig färdig med barnaskaran och vara nöjd med det.