Chocken börjar lägga sig -nu kommer tårarna!
Jag fick Elias i vecka 29 efter att jag legat inlagd fem veckor på spec bb/förlossningen. Han är född den 25 november 2008. Först nu känns det som att chocken lagt sig och jag kan vara säker på att vi får ha honom kvar hos oss. Att han är vår på riktigt. Att inte överdosen av medicin har skadat honom...
Men nu kommer tårarna som inte orkade komma då. Sorgen och rädslan som jag sköt undan för att den var för jobbig då. Nu när jag börjar kunna se tillbaka med lite distans.
Vad gör jag av allt detta nu? Hur har ni gjort för att gå vidare efter det första akuta läget?
Känns som att vi börjar få rutin på att vara tre barnsfamilj nu. Att livet har fallit på plats. Att vi som familj fungerar igen efter alla sjukhus veckor på neo och efter alla de veckor av sjukhusvistelse som följde pga hans dåliga immunförsvar.
Känns inte som om någon i vår närhet riktigt förstår vilken kamp vi har genomlevt. Vilken "nära döden och livet" upplevelse vi har haft.
Är så trött på korkade kommentarer som
-Ja det är allvarligt också när de föds för stora, vi fick ligga läääänge på sjukhuset efter XX föddes för att han var så stor.
-Jasså?! Hur länge då?
-I sex dagar!
-Jaha du, vi låg inlagda i 105 dagar...
Sååå trött på att förklara hela tiden och trött trött på frågan om hur gammal han är.