Chocken börjar lägga sig -nu kommer tårarna!

Hej!
Hoppas att det känns lite bättre idag!
Jag håller med föregående inlägg om att du nog bör försöka hitta någon som du kan tala med. Tyvärr tror jag aldrig att de som inte har varit i din/vår situation kan förstå hur det är att leva under så enorm press och oro som det är att ha ett dödssjukt barn. Därför krävs det nog att du hittar någon proffesionell samtalspartner eller någon som har en liknande upplevelse i bagaget.

Min son blev allvarligt sjuk vid 6 månaders ålder och svävade mellan liv och död under en period. Det går fortfarande knappt en dag utan att jag tänker på den perioden trots att det snart är ett år sedan! Då var han ändå "bara" allvarligt sjuk i tre veckor.
Jag fick samtalshjälp med en kurator på barnsjukhuset. Det finns säkert även på erat sjukhus. Tyvärr är det inte alla läkare som erbjuder detta. Av alla läkare vi träffade under vår sjukhustid var det bara en som såg mig och min man och frågade hur vi mådde. (Det var förståss den unga, kvinnliga läkaren...)

Jag är säker på att vi kommer ha med oss våra upplevelser hela livet och att vi lär oss leva med det. Försök att bortse från dumma kommentarer. De kommer bara av okunskap.
Kram!