Pappa fast inte på jorden

I torsdax var vi hos läkaren. Vi fick veta att vår dotter Alice hade ett förstorat hjärta. Det är det enda dom kan säga.
Men det som var skönt att få veta vad att det inte va något som ska påverka nästa graviditet eller barn. Det var skönt att få veta.

Jag ska börja jobba 50% aug ut och sedan gå på 100% om det känns bra. Ska till jobbet på onsadg ocg skriva schema. Det känns bra.

Har ni planerat fler barn eller är det för tidigt att prata om det. Vi ska försöka så fort vi orkar och kan. Jag tror att det är viktigt att våga......

Ha det bra alla

Vi fick samma besked att det inte ska påverka nästa graviditet. Vilket var skönt att höra. Det är ingen som kan säga att det är för tidigt att prata om syskon. Vi försöker för fullt! Helt rätt att våga! Ha det

Vi fick flera gånger höra hur modiga och starka vi var som vågade prova igen så snart och någon gång att det var viktigt att "sörja klart" först (då hade vi ju aldrig kunnat försöka igen...). I själva verket var det ju så att vi inte hade något val. Drivkraften att ha fler levande barn var aldeles för stark för att kämpa emot och rädslan för att det det skulle gå åt helvete igen övervanns av rädslan för att aldrig få levande syskon till äldste sonen. Den nya graviditeten blev ett sätt att bearbeta både sorgen och skräcken.
Kort sagt: eftersom ni var redo att få barn innan det hände så är ni förmodligen fortfarande det.

Jag har ingen erfarenhet då jag inte har förlorat nåt barn, men jag tycker det är jättetrist att det händer... Hoppas att ni alla mår bättre snart och kan gå vidare i livet även om sorgen kommer att finnas kvar.

Bra skrivet. Det är ju så det känns.

Idag är det två månader sedan Alice födes. Vi ska till graven med en liten ängel idag. En lite present till vår dotter på två månadesdagen.

Nu har vi dator igen........

Här är ännu en.

Fick en liten Ellen i Maj 2006, alldeles förtidigt.

Bearbetade det genom att skriva om det och datamupp som jag är skrev jag det i form av att konstruera en minnessida.
www.ellensminne.se

Sorgen finns hela tiden med, men är inte längre förlamande som den var i början.

SkåneP: Välkommen till tråden. Vad fint med en minnessida.

Alla har vi olika sätt att berarbeta sorgen på.

Hur har ni andra gjort?

SkåneP: JÄTTEFIN Minnessida. Beundrar er att ni orkade göra en minnessida.
JÄTTEFIN..... Vet inte vad jag ska säga mer.

Tack.

Det var ganska...vad ska man säga...hanterbart... just i och med det blev en blanding av känslomässiga ytterligheter: tekniskt kodpillande och att sätta ens sorg på pränt.

Vi var också på träffar där vi pratade med andra i samma situation ,typ Spädbarnsfonden.

Hursomhelst, så för min del så valde jag ganska aktivt och medvetet att dyka ner i sorgen och försöka känna den så mycket det går, dels som ett slags motreaktion mot hur jag är i vanliga fall (inte särskilt känslomässig), dels för att jag inte tror förtränga är särskilt sunt. Belv dessutom ett sätt att erkänna (och inte försöka förneka) det som skett och därmed också erkänna exisitensen av barnet vi faktiskt fick/förlorade.

Jag också- skriver mer snart

tre månader har gått och det var en jobbig dag. Kommer det att vara jobbigt vare månad?? Eller blir det bättre för varje månad?

Inte så många killar här på FL, tydligen, men skönt o se att några av de som finns pratar om riktiga saker, inte fotboll och xbox.

Jag är inte själv änglapappa utan endast pappa till en fantastisk, levande och 100% frisk tjej.

Några bekanta förlorade sin son förra året, bara 3 veckor gammal och jag läser deras blogg regelbundet. Att förlora sitt barn måste vara det mest sorgsna en människa kan uppleva, så för mig sätter deras blogg livet i perspektiv. Det är svårt att vara arg på min dotter eller tycka att vardagens små missöden spelar någon roll när jag läser om deras kamp för att orka fortsätta leva och hur mycket dom saknar sin lilla son.

Till alla er änglapappor, och -mammor: stå på er, våga prova igen!

Svårt att säga . Visst blir det bättre med tiden, men i mitt fall gick det så gradvis att jag hade svårt att märka det. Det var väl egentligen bara när jag tittade bakåt och tänkte på hur det var tidigare som jag insåg att det gick "framåt". Jag upplever att den där förlamande sorgen/chocken fanns på heltid i kanske tre månader för att sedan försvinna i bland och ännu senare dyka upp bara vid vissa tillfällen. En form av "grundsorg" bär jag däremot alltid på.

Ta hand om er!

Tack för de orden. Det känns lite bättre för varje dag. Men när det närmar sig månadsdagar blir det lite jobbiggare.

Hur ofta går ni till graven?
I början gjorde man det jätteofta men nu blir det inte så ofta, är det fel???

Det är väl nästan omöjligt att inte känna dåligt samvete över sådant, men det finns verkligen inte något som heter "för ofta" eller "för sällan". Alla sörjer på SITT vis och har SINA förutsättningar. Vad andra tycker spelar ingen roll, endast DIN EGEN åsikt betyder något. Om du tycker du går lagom ofta, så ÄR det lagom ofta. Om du tycker du går för sällan kanske du ska fundera på om det är DIN åsikt eller hur du uppfattar omvärldens förväntningar på dig.

Här finns en änglapappa till.

Har en ängel: 2005 och 2 friska småsyskon födda 2007 och 2008

Dåligt samvete för att man besöker graven för sällan är ju svårt att komma ifrån.. Men det är ju knappast så att man sörjer mindre eller sämre bara för att man inte är vid graven hela tiden. Finns ju inget som är rätt eller fel när det gäller sådana saker.

Hej igen!

Sa att jag skulle skriva. Jag tycker att det är svårt att skriva i sådana tråd, det kommer upp nya frågor hela tiden. Men nu har det gått över 2 år sedan min dotter föddes död i vecka 41. Vi bor nära hennes grav så vi går förbi ganska ofta, men det är förstås för vår skull. Hon hoppas jag har det bra någon annanstans. Vi planterade smultron och hennes lillebror fick smaka dem i år och det var vackert.

Jag får leva med min sorg under hela mitt liv, men jag känner nu att livet är mer än sorg och mörkret. Det hade jag svårt att tror under det första året. Hör gärna av er till mig.

Jag är inte här varje dag men jag svarar gärna till ni pappor som saknar era barn. Bra tips är att ta kontakt med Spädbarnsfonden, en förening för folk som har förlorat barn,

Kram

Nu har jag startat en ny tråd. Vi ses där www.familjeliv.se/Forum-6-85/m47973735.html