Du är inte löjlig, det är väl egentligen rätt naturligt att vara rädd för smärta även om det kommer något gott av det. Jag skulle inte kapa av ett finger frivilligt även om jag fick ett barn för besväret 
Förlossningssmärtan kommer man ju inte undan och det är jobbigt att veta att man kommer få utstå den smärtan igen. Värkarna är jobbiga, men fasen för att trycka ut huvudet säger jag!!
Men med lite tur så går det lättare nu när syskonet redan har banat väg... Jag vill i alla fall intala mig att det är så...
Jag kan tänka mig att det inte hjälper mot rädslan att sitta hemma och tänka. Men du kanske skulle försöka att träna upp dig till att styra om tankarna när du känner att du börjar ramla ner i skräckträsket?
Alternativt så kanske det går att göra en hemmavariant av kognitiv beteendeterapi där du närmar dig rädlan i långsam takt och inte släpper den förrän du känner att ångesten försvinner.
Jag använde mig av det mot min mörkerrädsla. Jag ställde mig och tittade ut genom fönstret i mörkret (något av det värsta jag visste) men jag tillät mig inte titta bort förrän jag kände hur pulsen sjönk och jag blev lugn.
Det kanske går att prata om rädslan för smärta och vad du är rädd för, ända tills rädslan inte längre käns lika svår. Men man måste upprepa det om och om igen för att liksom slipa ner nivån på rädslan.
Det där blev långt och luddigt, men jag vet bara att jag blir mindre rädd av att möta rädsla och nöta bort den.
Lycka till framöver, du kommer att fixa detta galant!
..
