PANIK!!!

Halloj!

Jag har inte själv varit i en liknande situation men därimot kan jag kommentera lite kring detta att göra "saker på sitt sätt". Har en dotter på 2,5 år och hela tiden har jag och min fru gjort saker på vårt sätt.

Exempel är att vi nattar på olika sätt: frugan säger att man skall sjunga och så att dottern somnar. Det funkade inte alls för mig; därför att jag inte tycker det är kul att sjunga helt enkelt. Därimot så gömmer jag mig under täcktet tillsammans med dottern och så gömmer vi oss en stund och pratar. Sedan somnar hon. Vi har olika stil.

I början så kunde vi vara väldigt på varandra om hur vi gjorde saker och ting. Det är vi inte längre. Vi gör på ett sätt som funkar för oss och vår dotter. Det som dock alltid är viktigt är självklart att man inte låter dottern äta godis och den andra säger nej, man måste hålla ihop om sådana saker..

Jag tror dock att hon måste släppa taget lite, ni är ju två! Två är för lite ibland så man måste ta hjälp av andra - släkten är väl bra barnvakter OCH det är bra om barnet får kontakt med far- och morföräldrar. Annars är risken att man hugger varandra i ryggen, och det verkar ju som ni är lite påväg dit..

Det är kanske också viktigt att hon inser att hon inte är en dålig mamma för att hon inte nattar. Det är nog så att hon kanske har haft mycket press på sig och då blir det ju också lite normalläget. Hon kanske är lika frustrerad och rädd som du om detta. Ett tips om det är trögt att prata med varandra och om man kanske tar det som kritik är att skriva ett brev till varandra, och sedan prata om det..

Hoppas det inte lät för förvirrat... ;P

Det är dumt att säga att saker är rät eller fel, men man måste ju ha sunt förnuft. Jag har alltid tänkt att jag inte går efter alla barninstruktionsböcker. Det står oftast bara gammalt skit i dem. Jag kör på egna metoder och det fungerar utmärkt. Alla barn är olika och det finns ingen generell manual till dem. Kör på ditt sätt så fungerar det bäst.

Jag tycker din sambo är taskig som lägger sig i hela tiden. Säg till henne att du gärna vill försöka själv på ditt sätt, annars kan du aldrig lära dig.

Hej!

Det finns nog många nyblivna pappor som har det problemet att mamman inte kan släppa taget fullt ut och låta pappa och barn forma sin egen relation. Mamma eller pappa, båda är lika viktiga för den lilla fast på olika sätt. Prata med din sambo/fru om hur du känner det, kanske hon inte ens är medveten om hur hon beter sig mot dig. Helt enkelt gå in och kräv din rätt att få vara pappa och en ansvarfull och uppfostrande förälder fast på dit eget speciella sätt.

Det klassiska problemet med att mamman anser sig ha ensamrätt på hur barnet ska tas hand om.

Tala med mamman och förklara att barnet inte tar skada av att allt inte blir som hon brukar. Förklara även att hennes beteende går ut över relationen och om det är det hon vill.

Hemma hos oss var det nästan omvänt. Frugan fick en skuhelvetes depression efter förlossningen och jag var stort sett ensam med dottern de första 6 månaderna.
Men inte fan kräver jag att frugan ska ta hand om barnet på samma sätt som jag gör. Föräldrarna får hitta en egen realtion med sitt barn och en bra partner borde ge lov till detta och se det som positivt.