Vill vara själv med min dotter

Men var glad att han är engagerad i erat barn. Skulle det vara bättre om han kom hem och slängde sig i soffan. Klart han vill vara med sin unge när han jobbat hela dagen. Du får nog vänja dig vid att bli lite åsidosatt är jag rädd.
Sen måste han väl få lägga sig i och ha åsikter ang er dotter lika mycket som du får? Det är väl hans barn också ellerhur!

Jag som har en son som inte får träffa sin pappa skulle nog tycka att du ska vara glad över att han vill träffa er dotter å bryr sig om henne.... Men de e min åsikt..

Jag tror inte att någon kan förstå hur mycket jobb det är med en bebis om man jobbar hela dagarna, det får du nog acceptera - att det är svårt för honom att ta in. När det är hans tur att vara hemma (om ni kommer att dela) så lär han förstå..

Jag förstår om du blir irriterad när han "springer förbi dig" fram till ert barn men det får du nog lov att acceptera det också. Han är ju borta från sin lilla dotter heeela dagarna och har väl längtat sig halvt fördärvad efter henne! Låt honom vara säger jag!

Tänk dig själv om du jobbar hela dagen. Hade inte du slängt dig över din dotter du saknat hela dagen?
Jag behöver bara åka på affären utan mina barn så håller jag på att längta ihjäl mig tills jag kommer hem

Kan du inte sätta dig ner och leka med dom när han kommer hem?

Ang att han inte förstår hur det är att vara hemma själv med ett barn. Åk bort en dag eller helg så får han testa på hur det är.

Det krävdes det hos min sambo för att han skulle förstå hur det var. Nu är han jätteglad och talar ofta om hur bra jobb han tycker att jag gör

Det är väl självklart att han ska få ha åsikter om er dotter! Eller är hon bara din? Du ska vara glad tycker jag över att pappan bryr sig. Det finns de som ha det tvärtom. Vill du att han ska sluta bry sig?
Man är två när man skaffar barn.

Mitt tips är att han är föräldraledig heltid en längre sammanhängande period när du jobbar. Vips är rollerna omvända och ni kommer ha förståelse för den andras situation.

Jag känner igen det där. Ja förutom under de månader då jag helst ville skjuta mannen pga en massa spänningar när vi gick över och blev en 2barnsfamilj.

Men med första barnet! Berätta hur du känner och be honom typ att komma hem, plocka upp barnet och ge sedan varandra en riktig familjekram. Det funkade för mig, då fick jag min bekräftelse på fru, mig själv och mamma på en gång .

Oftast blev mannen kvar i köket med sonen på armen och så pratade vi lite om dagen. Alla blev nöjda .

Jag förstå inte heller problemet.
Dottern är i den åldern att hon känner igen sin pappa även efter en dag på jobbet.
Det är ju utmärkt att han vill vara med henne!

Sen är det klart att han kan vara hövlig och säga hej älskling till dig också
Men att lägga sig i dottern, det är ju hans barn lika mycket!

Att han lägger sig i och har åsikter om dottern tillhör hans uppgifter som pappa förresten ;- ).

Som ja skrev tidigare.. Min minsta sons pappa vill inte ens träffa sonen.. Han har inte sett han på snart 6 MÅNADER.. Å de tycker JAG känns OTROLIGT jobbigt.. Jag vill oxå ha en Pappa som bryr sig om vår son... Men vi har inte de här.. Bara den äldsta har sin pappa, men den minsta har ingen alls.. Han har bara sin mamma.. Å jag finns för han dygnet runt.. Jag för göra ALLT själv. Jag e GANSKA så LESS på de vill ja lova..

Kan tillägga att sonen e nu 7 Månader

jag vet prcis hur du känner dig, men som sagt, var glad att han vill vara delaktig, du hade blivit galen om han inte brydde sig.
Det man får ge upp när man blivit förälder är att världen inte snurrar runt dig, du kan inte stå i centrum längre och få lika mkt uppmärksamhet somförr. Men det betyder inte att man aldrig ägnar tid åt varann! självklart så måste ju föräldrarna sköta om varandra, men det kanske inte kan ske när barnet behöver sin del av uppmärksamheten.
Men jag kan hålla med om man får lite revirtänkande när partnern är borta o man tycker att fan det är jag som håller igång detta hem o sköter allt, kom fan inte o lägg dig i hur det ska fungera...men sen får man ta vatten över huvudet och vara glad att de lägger sig i....
Jag uppskattar att min man blir helt uppslukad av sina barn istället för att kasta sig över mig, att mina barn mår bra, är rena, mätta ser ju han, och det betyder ju att han ser mig också, att jag faktiskt styr upp detta bra, och det uppskattar han!
man får helt enkelt ge upp egot, o tro mig, jag hade det största egot innan, och jag mår lika bra utan det!

Jag tror att nästan alla småbarnsföräldrar känner igen sig i det du skriver. Tiden under föräldraledigheten allra helst. Då lever man i så olika vardag. Den som arbetar sliter och har ständig ångest över den knappa tiden med barnen och den som är hemma längtar efter någon som förstår och kan hjälpa till. Naturligtvis blir det konfliker däremellan och båda har svårt att förstå hur den andre har det. För lite nattsömn gör ju oxå att tålamodet tryter.
Det jag kan trösta dig med är att det blir bättre. Det är de där två första åren som är besvärliga. Du får försöka tänka att din kille säkert gör vad han kan för att tillvaron ska flyta på bra. Prata mycket med varandra, var sakliga och förklara hur det känns när ni har tid att prata. Anklaga inte och skäll inte på varandra. Jag och min make hade många långa samtal där vi satt och hade "aha-uppleverser" när den andre berättade. Det är jättesvårt att sätta sig in i den andres situation, när man är så mitt uppe i allt.

Var glad över att han bryr sig om barnet :).
 Sen förstår jag dig till 100% vad du menar att "han inte förstår" vilket jobb det är på dagarna, min sambo tror fortfarande att det bara är att åka till stranden och bada nu när det är varmt och det gör mig vansinnig!!!!
 Han tror att det bara är att åka dit, gå ut i vattnet och allt är frid och fröjd..
 Det ligger MYCKET jobb INNAN man kan åka ens en meter..
 Jag funderar på att åka iväg på en ex. kryssning nu när sambon har semester. Han har ju varit iväg flera vändor både hit och dit, medans jag tagit hand om barnet jämt..

 Jag saknar det SOCIALA livet, att umgås UTAN sonen. Jag älskar honom över allt MEN, det börjar bli jobbigt att jämt ta med och ta hand om honom utan egen tid och något socialt liv.. Bara att vara utan honom (och sambon) en timme när dom går på promenad är ju underbart för öronen och psyket..

 Så ja, jag förstår dig vad gäller den biten! Men vänd den andra biten till positivt, gud så skönt att han vill ha henne när han kommer hem från jobbet, passa på att gå över till dina vänner, fika på stan med kompisar, åk till din mamma!! Ja, gör något utan ditt barn så får han känna på några timmars "ensam förälder", säkert nyttigt för er båda :).

 Hade gott!!