Jag är stämd på verkställighet

Referens på jämställda löner vore också intressant...

Du har fel. Det anses ligga i umgängesförälderns intresse att se till att umgänget blir av så umgängesföräldern är den som ansvarar för hämtning och lämning. I särskilda fall kan boendeföräldern bli skyldig att hämta eller lämna, men det är inte normen när det gäller umgänge.

Om han har vägrat att lämna tillbaka barnen så hade ju du kunnat ansöka om verkställighet istället varje gång det hände. Då hade ni alltså varit i en tvärtom-situation där det var han som hade blivit stämd och riskerat vite istället för du.

Det bästa är ju om tingsrätten bestämmer vem av er som ska hämta och lämna och var det ska ske. Ni bor ju så pass nära att det inte borde vara några större problem utan det borde gå att lösa om ni hjälps åt eftersom ni bara bor drygt en mil från varandra.

Är det någon av er som har bil? Kan man sköta hämtning och lämning på dagis eller skola istället?

Nej du har fel. Det anses vara bäst för barnet att ha fullgod kontakt med bägge sina föräldrar. Det står till och med i lagboken, således inte alls umgångesförälderns intresse. Dessutom gnälls i media om hur vissa pappor inte tar ansvar. Jag tror vi nog kollektivt kan hålla med om att det inte är papporna som samhället arbetar för, utan för barnen.

Därefter står det i lagboken endast att separerade par ska samarbeta om hämtning och lämning av barnet. Lagtexten är alltså inte komplett. Men hittar du lagtext som säger att umgängesförälder alltid ska hämta och lämna barnet, så dela gärna med dig. Jag väntar med spänning.

Familjerätten i mitt område rekommenderar i alla fall delat ansvar i liknande situationer. Så om du vill så kan jag ge dig telefonnummer till dom så du kan ringa och höra efter själv.

Och du blandar ihop äpplen med ljudböcker. Ingen logik i din tex. Det är en sak att inte öppna dörren när en förälder hämtar barnet (umgängessabotage) och det är en helt annan att fritt vänta på att den andre föräldern ska komma och hämta barnet (inte umgängessabotage). Kan du gissa i vilket fall av dessa två du kan förlora vårdnaden?

Det är väl lika allvarligt att vägra lämna ut barnet för umgänge som att vägra lämna tillbaka barnet efter umgänge.

Han vägrar inte att lämna tillbaka barnet. Läs på vettja. Han vägrar ÅKA och lämna barnet själv efter umgänge. Skilnaden i allvaret är astronomisk.

I vilken lagtext står det att separerade par ska samarbeta om hämtning och lämning av barnen? Sedan säger du att lagtexten inte är komplett, hur kan du då veta så säkert vad som gäller? Någonstans ifrån måste du ju få din information..
Att familjerätten rekomenderar delat ansvar är nog inget specifikt för din kommun, självklart vill de ju att föräldrarna ska komma överens och kunna samarbeta. Men frågan är ju vem som har huvudansvaret när föräldrarna INTE kan komma överens. Du säger båda, var hittar du den informationen?

Som en pappa som har fått brottas med en mor som umgängessaboterat på ett ännu värre sätt än du så kan jag säga såhär:

Ni beter er båda två som idioter. Han har i sak fel. Det är han som ska lämna tillbaka, men du begår ett långt värre fel när du vägrar att lämna ut barnet för barnet, och jag ska förklara varför, även om jag misstänker att du inte kommer att (vilja) fatta:

Barnet har rättigheter, som ska uppfyllas av föräldrarna gemensamt. En absolut grundläggande rättighet är rätten att få träffa båda sina föräldrar. De rättigheterna är inte något man kan välja att avstå från att uppfylla, bara för att man inte har lust.

När pappan inte skjutsar tillbaka barnet så kränker han möjligtvis din rätt att slippa praktiskt besvär, eller din rätt att slippa kostnader, men han kränker INTE barnets rättighet.

Det gör däremot du. Du kränker barnets grundläggande rättigheter, och du gör det för att du inte kan komma överens om praktiska saker.

Det är ynkligt svagt av båda er föräldrar att inte kunna mötas, men däremot är det bara en av er som kränker barnets rättigheter. Nämligen du.

Sluta upp med det på en gång. Se till att lämna ut barnet. Ta dig besväret att hämta barnet och så kontaktar du familjerätten och ber om hjälp med samarbetssamtal, de bör kunna prata förstånd med pappan eller så tillskriver du och din advokat tingsrätten för att klargöra vem som har det praktiska ansvaret (i huvudsak han). (jag förmodar att det är ett interristiskt beslut)

Sen skulle jag vilja säga så här: Som förälder måste man lära sig skilja viktigt från oviktigt. När man ställer in umgänget för att man inte är överens om en liten detalj, för det är det faktiskt, i och med att det är ett interrimistiskt beslut, då vill jag påstå att ditt omdöme och ditt föräldraskap svajar rätt rejält.

Pappans också för den delen, men två fel gör inte ett rätt, och inför den kommande rättegången så vill du säkert framstå som den kloka och ansvarstagande föräldern, som ser till barnets rättigheter framför dina egna, så varför inte börja med att göra det goda intrycket nu?

vilka fall anses som särskilda?