såklart att 5mm fungerar!
barnet inser ju att ingen kommer när det ropar, och ger därför upp. för- newsflash- barn berättar vad de vill genom att skrika. inte så jä*la ologiskt, eller hur?
barnmisshandel på allra högsta nivå, anser jag detta vara..
jag anser att psykisk misshandel (att ej tillgodose sitt barns basala behov av närhet och trygghet) är precis lika illa som fysisk misshandel. så jag står absolut för vad jag säger, i allra högsta grad.
oresonlig? ge mig en enda bra anledning till att jag skulle börja resonera och fundera runt 5mm. den är solklar. ungen ska skrika i fem minuter innan man gör sig till känna, och sedan upprepas detta tills man uppnått det önskvärda tillståndet av absolut dressyr. detta är för mig långt ifrån okej. och som sagt, jag står för vartenda ord.
eller som AW säger: låtsas putsa fönstrena så det lilla barnet förstår att mamma har viktigare saker för sig"...
vad är det i människan, i mammahjärtat, som gör att man kan utsätta sitt barn för dressyr och tortyr för att få ett smidigare liv själv?
vad är det som gör att man inte reagerar med värk i hjärtat när ens barn skriker av förtvivlan och hopplöshet?
vad är det som gör att man tror att det är "det bästa för barnet" att sova hela natten? nästan INGET BARN gör det. barns sömnmönster är hackigt- men fullt jäkla normalt för det!!!
förstår utövare av denna metod hur mycket stresshormon som utsöndras i en så liten kropp när den får skrika? fem minuter är en EVIGHET för ett litet barn, för den har ingen tidsuppfattning, utan vill bara vara nära sin mamma eller pappa. varför neka den det? varför??
jag anser att man inte är 100 % mamma om man gör detta mot sitt barn. och det står jag också för.
oj, du måste verkligen vara född igår, clarens.
massvis av föräldrar använder sig av metoden.. och andra metoder, lika hiskliga som denna. eller värre.
"och mamma till 100% tycker jag man är oavsett hur man behandlar sitt barn."
oj. jag ska nog inte ens ge mig in på att invända mot den oerhört intelligenta kommentaren.
att projicera sina egna känslor kan jag absolut gå med på att man gör. men, jag är av den uppfattningen att man som mamma hör, ser, känner i hjärtat vad det är ens barn behöver. att då neka barnet närheten, är helt oförsvarbart.
sedan finns det självklart barn som är alldeles uppe i varv, skriker och skriker och kan inte komma till ro. men då väljer jag att se det som en möjlighet istället för ett hinder. okej, mitt barn ropar på mig. nu kan jag gå in till henne/honom och visa att jag finns där. bara hålla barnet i min famn/sitta bredvid sängen och skapa band, trygghet. ett barn som nekas detta löper med stor sannolikhet risk för att undernärt på sina basala behov, och det kommer visa sig i gnällighet, klängighet, missnöjdhet... you name it. detta är kärnan i attachment parenting, liksom.
det växer fram, och det kallas modersinstinkt. (fadersinstinkt existerar också men på en annan nivå, ska sägas, så att jag inte får några antifeminister på mig nu.)
folk verkar tro på allvar att en tvåmånaders bebis skriker i konspiratoriskt syfte, för att jävlas?!
nyss bodde den lilla varelsen inuti dig, hur kan man kallt förvänta sig så mycket självständighet av en nyfödd???
det är svårt att hålla tillbaka ilskan, helt enkelt. när så måna barn far illa mitt framför näsan på mig, kan det inte förväntas att jag kan hålla käft... om folk tar illa upp och går i defens- bra! då har jag ju skapat något.
"gå till en annan tråd och gnäll".... jaså? jamen om jag inte vill det då? om jag tyckte att detta var ett alldeles utmärkt forum för att få folk att vidga sina vyer lite grann? jag kanske är framfusig i min stil att uttrycka mig. men jag har inget att skämmas för, för jag vet att jag har rätt. kalla det attityd om du vill... jag står som sagt för allt jag skriver. man är inte en klok/sund/förnuftig förälder om man medvetet åsamkar sitt/sina barn denna typen av lidande, och då ska man få höra det också.
att kalla någon för hundraprocentig, hängiven, villkorslöst älskande, omhändertagande mamma när man utsätter sitt barn för dressyr/tortyr för egen vinnings skull, ja då är man inte värd begreppet. så menar jag. det är en skymf mot oss andra mammor, på något sätt.
för mig står ordet mamma, och mammarollen för något varmt, tryggt, kärleksfullt, omhuldande. det vill jag inte påstå att dessa mammor (eller pappor!) lever upp till.
och visst, man får säkert inga "men" av att bli utsatt för 5mm. men vad är det som gör att vi vill stämpla allt som sjukt och dysfunktionellt för att det stör vår perfekta världsbild om hur ett liv med småbarn går till?
allt ska kuras, botas och metodas! LYSSNA för fan på era barn istället!