Irriterande, unga föräldrar.
Jag var väl inte jätteung när jag blev mamma, blev gravid när jag var 21 och sonen kom när jag var 22, men jag kan se en tydlig skillnad i hur mogen jag var. Jag tyckte (trodde) tex att jag var helt redo för att skaffa barn mm, men jag kan ju titta i backspegeln nu och se att tja... nog var det en hel del saker som hade varit bra att ha upplevt innan kanske. Bara det att man i den åldern ofta befinner sig mitt i ett stort utvecklingssteg - man har nyligen gått ut gymnasiet, skaffar sina första jobb, funderar på framtiden och det kan vara en hel del man behöver testa på innan man vet vad man vill med livet.
Men men. Allt har gått bra, och jag tror jag är en bra mamma, jag har världens underbaraste unge men det kommer dröja några år innan det kommer ett syskon, jag måste få bli klar med skolan först och få ta en paus och få jobba lite. Jag klarar skolan bra, men det är INTE roligt med det dåliga samvetet man har hängande över sig hela tiden eftersom tiden inte räcker till att vara både jättego mamma och att läsa till civilingenjör och samtidigt hinna med min sambo. Fritidsintressen är bara att glömma. Så ja, en bra mamma kan man vara oavsett ålder, det sitter inte i åldern utan i hur ansvarstagande man är mm, däremot så finns det en stor risk att man får anstränga sig aningens mer för att få skola, fritid och ekonomi att gå ihop.
Att det går så bra för mig just nu beror till stor del på den underbara sambo jag har som ställer upp till 200% för att jag ska klara skolan, och att jag har en mamma som bor i närheten och gladeligen avlastar min sambo då jag har tentaperioder. Men alla har ju kanske inte den förmånen.
Men ja TS, jag håller med dig i det du skriver, och håller även med någon som tidigare skrev om att det kanske handlar om att hävda sig lite. Helt ärligt, är vi inte många som har fördomar om "unga föräldrar" (även om vi inte ger uttryck för dem)? Samtidigt kan jag, ju äldre jag blir, tänka att de inte vet vad de kommer önska att de hade kunnat uppleva när de gått ut skolan, om ni förstår vad jag menar? Många av de här tjejerna uppfattar jag som lite brådmogna i sina trådar, som att deras vilja att skaffa barn handlar mer om att de vill vara äldre än de är, eller att de bara är naiva ("jag älskar den här killen, vi vill skaffa barn ihop...", ärligt, hur många är tillsammans mer än max något år med killen man träffade när man var 17?). Missuppfatta mig rätt, alla är självklart inte så, men det en hel del. Jag kan ju bara tänka tillbaka till hur jag själv var när jag var 16-18, shit vad man inte visste mycket egentligen, och det är ju inte alls länge sen jag var i den åldern, så det hinner hända mycket på bara några år.
Vi har varit tillsammans i 6½ år nu, har känt varandra sen jag var... 16 tror jag. Men jag måste helt ärligt säga att vi nog inte hade kämpat så här mycket för vårat förhållande om det inte varit för sonen, vi hade en rejäl svacka som vi tack och lov tog oss ur, den där klassiska "första barnet - krisen"