deprimerad

Här har ni en till som inte vet hur hon ska klara av den kommande tiden...
Har inte blivit gravid på 2 år, sen plötsligt gravid som slutar i mf. En mens emellan sen gravid igen precis innan vi ska på nybesök för IVF! Kan lyckan bli mer total?? JO, förmodligen... för det slutar i ett konstaterat mf. Gråt och tandagnissel i ett dygn, men kämpe som man är så ger jag inte upp utan börjar räkna dagarna till ÄL.

Men grav.testen visar aldrig negativt trots väldigt lågt hcg! Drygt 2 veckor efter mf konstateras det ett X (utomkved) av en tvilling... opereras efter att hcg stiger helt sjukt högt. Ok, ledsen men överlever även detta... räknar dagarna tills hcg sjunker igen... går bra första veckan. Andra veckan efter op visar det sig att hcg ökar igen! Får tid dagen efter (nu i tsidags) , men hinner aldrig komma till tiden för jag får helt sjuka smärtor och håller på att svimma. Blir genast inlagd är jag kommer in på akuten. Celler efter op finns kvar som börjat växa i äggledaren igen... ett stort koagel på äggledaren som gör att det gör så förbannat ont och blod i magen...
Måste själv bestämma: Operera bort äggledaren eller prova cellgifter. Hmm.. pest eller kolera? Välja snabba vägen genom att ta bort äggledaren och sen vara på benen inom 2 veckor och äl förmodligen kommer igång samma månad. Men ingen koll på om hö äggledare funkar. (lite rysk roullette) Eller cellgifter med allt det innebär, åka in massa på sjukan för uppföljning och hålla tummarna att cellerna dör. Om det inte funkar blir det ändå op. Kommer ta lång tid att läka och nästa ivf kommer bli inställt igen. Sen den överhängande risken att det kommer bli X igen...

Blev desperat efter att intefått äta på 2 dygn och bara ville hem så valde cellgift. Är nu hemma och bara håller tummarna för att detta ska gå vägen. Mår som en rutten sill både fysiskt och psykist. Hatar allt och alla... eller inte riktigt! Men saknar tålamod och tycker så synd om min blivande man som nu inte kommer bli min man då jag ställt in bröllopet för jag tål inte gravida kvinnor just nu och min svägerska är i den vecka jag skulle ha varit om jag inte får mf och allt annat skit...

Hur ska man orka!

Ursäkta mina spyor här inne men såååå skönt att få skriva av sig till någon som har åtminstone en liten aning om vad det handlar om.

Har tråkigt men vågar knappt lämna huset då jag plötsligt får så ont och är konstant trött hela tiden. Vill prata men vill ändå inte prata! Snacka om schizo!

Tack Tess!
Egentligen finns det väl inga ord just nu som hjälper. Behöver mest få vara arg och gärna ihop med andra som har viss förståelse för det hela.

Orkar inte ens prata med min familj just nu... Sambon tassar på tå och försöker anpassa sig efter mitt humör och lider i tysthet. Vet att mina föräldrar är helt förtvivlade och mamma försöker hålla humöret uppe och jag blir bara irriterad...

Ojojoj, inte nog med allt elände.. sen ska man försöka att inte såra folk runt omkring sig... Har dock 2 vänner som jag kan prata med som inte gulligullar med mig utan lyssnar och låter mig vara arg och ledsen.De försöker inte se saker från den ljusa sidan just nu, för det är jag inte mottaglig för. De försöker inte heller se någon mening med det hela, vilket är skönt. Det är möjligt att jag själv kan göra det om några veckor men just nu vill jag bara ta mig genom denna skit och våga gå utanför huset... Mår iallafall fysiskt bättre idag, men vet att det kommer komma ett stort bakslag de närmaste dagarna (som tur är har läkarna förvarnat mig om det).

Ja, kan ju inte göra så mycket mer än att försöka få tiden att gå och inse att denna semester inte blir som vi tänkt oss.