Bitter?

Känner igen mig i TS. Vi lyckas inte heller bli med barn trots att vi aktivt försökt ett längre tag nu. Vi har dock inte gjort någon utredning då det känns som om det inte gått tillräckligt länge för det. Har väl lite att göra med rädsla att se sanningen i vitögat också antar jag.

Den här veckan fick jag reda på att TRE tjejer i bekantskapskretsen är gravida. Jag VET att deras graviditeter varken gör till eller från för mina egna chanser att bli gravid men det svider inne i hjärtat även om jag är glad för dem....

Idag kom grannens jävla morsa (som jag inte ens känner) förbi när vi stod ute på tomten och jobbade, kärringjäveln (förlåt förlåt) frågar om "det är en liten bebis på gång" jag lovar att jag hade kunnat skalla kärringen på plats. Dock höll jag mig och gick bara in i huset utan att säga ett ord. Min stackars man fick hantera situationen istället. Passa er alltså för att ha tröjor som böljar ut lite över magen för det öppnar tydligen får sådana nyfikna jäkla tanter att fråga vad som faller dem in.

Ja, jag är spyless på frågan "när är det dags för er då?". Beroende på vem det är som frågar så varierar jag svaret men oftast brukar det bli något i stil med "ja det vet du lika bra som jag" i en sarkastisk ton, sen går jag därifrån.
Egentligen borde man väl säga nåt som du tänker: "ja vi har försökt i tre år nu så vad tror du själv?" speciellt till de som frågar en varje gång man ses. Tyvärr så blir man ju rätt ställd i dessa situationer över hur ouppfostrade en del tydligen är.
Har man inte barn så finns det antagligen en orsak till det och det är inget som någon annan än mannen och kvinnan ifråga har med att göra. Fattar inte hur folk tänker faktiskt. Visst att man kan vara nyfiken men SÅ svårt kan det inte vara att lägga band på sig och censurera sina tankar innan de kommer ut genom kakintaget. Jag menar: de jag (vi) vill ska känna till våra issues gör det, resten har inte med det att göra.