Jag stammar också. Eller har stammat. Har gjort det ända sedan jag var barn. I sju-åtta års åldern gick jag hos talpedagog i skolan två gånger i veckan. Det hjälpte mig en hel del. Innan dess kunde jag inte säga en enda hel mening utan att stamma. Efter ett halvår hos talpedagogen stammade jag i ungefär var tjugonde mening. Idag är jag 30 år. Stamningen finns kvar och det kommer den alltid att göra. Men det är sällan den gör sig påmind. Så sällan att jag t.o.m ibland glömmer att jag faktiskt är en "stammare". Någon gång då och då, ungefär 5-6 gånger per år, kan jag stamma till på nåt ord, eller känna att jag inte får fram det ordet jag vill säga, det låser sig. Det är så svårt att förklara känslan för någon som inte stammar. Ordet FINNS på tungan, det ligger ju i munnen. Men det kommer bara inte ut.
Mitt knep är att i det läget ta till en synonym, ett annat ord med samma innebörd, för att fortfarande kunna få fram rätt budskap istället för att meningen ska bli helt uppåt väggarna. Men det gäller att tänka fort i ett sådant läge, för att meningen ska kunna flyta på. De enda som vet att jag stammar är mina allra närmaste. Jag berättade för min man, när vi varit gifta i fem år, att jag stammar. Han vägrade tro mig. "Men du stammar ju inte", sa han. "Jo då, sa jag. Visserligen har mycket försvunnit sedan barnaåren. Det som har funnits kvar har jag lärt mig arbeta med på ett mycket skickligt sätt, bl.a genom att som sagt använda synonymer och även att tänka ut noga vad det är jag vill ha sagt, hur jag ska lägga fram det. Dessa knepen har fungerat för mig. Genom att börja med att "trolla bort" stamningen så har det lett till att den på riktigt så gott som försvunnit. Idag behöver jag inte längre trolla mer än några få gånger per år.
Mina sätt, att använda synonymer och tänka fort i förväg vad man ska säga, är väldigt krävande i början, innan man vänjer sig. Hjärnan måste ju jobba dubbelt jämfört med icke stammares hjärnor, om ni förstår vad jag menar. En så självklar sak för dem som att säga en mening, har varit mission impossible för mig. De behöver inte anstränga sig, de bara pratar. Jag har varit tvungen att ha strategier för att kunna utföra denna enkla självklara sak. Men jag vande mig vid att göra så, till slut blev det lika självklart och enkelt som att hälla upp ett glas mjölk.
Nu menar inte jag att alla stammare minsann ska kunna sluta, eller så gott som, sluta stamma med den här metoden, bara för att det funkade för mig. Alla människor är olika, det som fungerar på en person är inte säkert att det fungerar på nästa. Jag ville mest bara berätta. Det blev lite långt, men tack om ni läste ändå.
