Någon mer som känner de dåliga samvetet??

Mitt råd är att prioritera några timmars kängurusittning varje dag (när ni får ta ut henne) oavsett var ni väljer att sova, det får dottern att må bättre och förkortar vårdtiden. Men nu i början spelar det ingen roll för dottern var ni sover. Ni kan ju ta några dagar när ni sover hemma nu i början och sedan flytta in. Sedan när amningen ska tränas är det bäst att vara tillgänglig dygnet runt. Ett tips är att dela tiden mellan er och vara där olika pass under dagen för att lättare orka med allt.

Lycka till och glöm inte att äta och sova själv också!

Jag sov hemma första tiden och var hos dem på dagarna. Först när amningen skulle komma igång bodde jag hos dem.

Här i Umeå finns bara 5 rum till 18 vårdplatser så det är först när man ska börja amma som man "får" ett rum där. Jag tyckte det var skönt att komma hem och andas ut och passade på att vila upp mig innan amningen skulle börja nattetid.

I örebro där vi låg finns bara 3 samvårdsrum så det är först när man börjar amma så man får bo kvar,vi bodde hemma annars och det var skönt med lite distans till sjukhuset, ringde in på kvällen och kollade hur hon hade det innan vi la oss. Vi bodde med henne 4 nätter innan vi fick gå hem med sonden på permis och sen behövde vi inte komma tillbaka =)

Fick en son 23+6;
Vi bodde 14 veckor på sjukhus, de första 10 hade vi ingen möjlighet att bo hemma, då det är 25 mil från vårat hem till sjukhuset. Men för oss var de självklart att vara hos vårat barn dygnet runt, vissa nätter vara svåra att sova och då hade man bara några sekunder bort till salen där vår son låg och man kunde kolla att allt var lugnt och sedan gå och lägga sig igen..
Så för oss var det de bästa, när vi kom till vårat hemsjukhus valde vi att även där bo på sjukhuset.. Snacka om att ens egen säng var skön efter de veckorna=)

Känner igen det dåliga samvetet. Har en EPT + 2 barn i förskoleålder till. Var jag på sjukhuset så hade jag dåligt samvete för barnen hemma och tvärt om - tills jag en dag bestämde mig för att bara vara närvarande med de barn som jag för tillfället var med. Men vi fick en del gliringar från några i personalen som tyckte att vi skulle vara där mer, helst hela tiden (undrar varför det heter "familje-neo" på KS Solna när det exkluderar äldre syskon, grrr). Började sova på sjh när jag fick ha lilltjejen hos mig på nätterna, dvs när hon inte längre hade matpump. Sen hårdtränade vi amning nästan dygnet runt och kom hem en vecka senare, snabbt enligt syrrorna.

vi var i en liknande situation. hade varit på sjukhus i 3v innan de kom, + 11dagar i en annan stad, så när vi äntligen fick komma till vårat hemsjukhus så ville jag bara hem. då hade jag ju inte varit hemma på en månad, och hade dessutom ett NYTT hem att komma hem till eftersom vi flyttade samma dag som vi kom tillbaka till stan, haha.
visst hade man kanske litet dåligt samvete, men jag hade nog inte gjort annorlunda, jag hade mått ännu mer skit om jag blivit tvungen att bo på sjukhuset i 3 mån till. sen hade vi ju rätt nära också...
men gud, vad jag hatade att vara där. jag ville bara åka hem så fort jag var på sjukhuset, det var nog mitt största problem. men kände att man borde vara där för sina barns skull, men ibland blev det bara för jobbigt att sitta utanför de där jävla kuvöserna :/

Känner verkligen igen det där... En känsla av att "vad gör jag här?" när liten sov i kuvösen, helst inte ska störas, är nybytt när jag kommer osv - och man nyss lämnat två gråtande skruttar hemma som sååå gärna hade velat att mamma sjöng godnattvisan just den kvällen. Och på det gliringar om att vi "bara" varit där si och så många timmar den dagen. Hu!

Jag har bråka så mycket med personalen på neo om just detta. Dessa ständiga kommentarer om hur mycket man är där och hur man prioriterar. Jag lyckades aldrig få personalen att förstå att man behöver må bra som förälder också. För oss var det lite annorlunda, vi fick inte bo där de första 8 veckorna eftersom det inte finns rum för föräldrar överhuvudtaget på Östra här i Gbg. Vi bodde på rum 1 vecka innan hemgång men bara 5 nätter där då det bla var ont om rum.

Konstigt att personalen har så lite kunskap om föräldrarna och hur olika man är. För oss var det svårt att vara många timmar där i början då vi hade rätt långt att åka och fick ordna skjuts varje resa (ingen bil), min sambo är mycket sjukhusrädd och jag precis hade varit mycket, mycket sjuk pga allvarlig havandeskapsförgiftning.

Håller helt med Katarina76, om man prioriterar kängerumetoden de timmar man är där så tror jag att det ger barnet mer än om man sitter bredvid kuvösen och tittar på ett sovande barn.

Tycker det känns så skönt att läsa om era erfarenheter, vi har haft våra pojkar på neo i fem veckor nu. De börjar så smått att amma och ena pojken får i sig cirka halva målet via amningen. Det går framåt varje dag.

Vi bor fortfarande hemma men en del i personalen är väldigt påstridiga med att vi ska bo där. Själv känner jag mig väldigt sliten just nu, har precis börjat ta till mig att pojkarna faktiskt är här och kommer klara sig. Troligen slappnar jag av och då kommer känslorna efter förlossningen...för mig är killarna fortfarnade fågelungarna som ligger i kuvösen på nåt vis. Mentalt har jag inte hängt med i deras utveckling. Känner att jag behöver lite tid för mig själv och smälta det här.

Visst vill jag vara där JÄMT men jag orkar tametusan inte det som det är nu.