Det var skönt att höra. Känner mig fortfarande nere. Trodde att allt skulle bli perfekt och lugnade mig med de tankarna. Nu känns allt omkullkastat. En graviditet är ju så jävulskt lång, men nu känns det skakigt och bråttom trots att det är 15 veckor kvar till bf.
Jag har redan börjat fila på hur jag vill ha det. har ett dokument dr jag skriver upp allt och hur jag vill ha det. Man kommer ju på saker eftersom så jag fyller på då och då.
Usch tårarna sprutade i natt, men samtidigt ska man försöka att inte måla fan på väggen. Förhoppningsvis får man komma till KS och att de kommer ta en på allvar.
ia mia skrev 2009-05-15 13:22:03 följande:
Jag kan också vara rädd för att börja gråta. men sen försöker jag - vad gör det?
De är ju vana att ta hand om människor som ofta har en traumatisk händelse bakom sig och som behöver hjälp. Det är ju inte vi som ska skämmas, så att säga.
Sen så tror jag till mångt och mycket att det kan vara bra att visa sina känslor för dem. Det finns ingen vits med att åka dit och leva efter duktiga flickan-syndromet. Då k'nns risken större att man inte får adekvat hjälp. Och hade en karl råkat ut för något liknande skulle de aldrig gå dit och be om ursäkt själva för det som skett. De hade krävt allt, och det hade dessutom varit okej från vårdens sida som skulle hållt mannen i handen från att han plussade.
Nej - vi ska gråta om vi behöver! Heja heja!
vad bra att du fått en tid! Tänkte ringa och kolla nästa fredag om det inte hänt något. tiden känns ju knapp när det gäller det området. Annars är det lååååååångt kvar till bf. 99 dagar kvar!
ia mia skrev 2009-05-20 13:13:12 följande:
Fick du ett samtal eller brev med kallelse?
Är jätterädd för att inte få komma dit på grund av just semestrar och så.
ia mia skrev 2009-05-22 07:29:46 följande:
Hej, vad skönt att du hittat en plan som du känner kommer att fungera. Låter också bra det där med att slippa gå över tiden. jag hoppas på att få igenom samma sak. Vill inte få en klump på 4,6 kilo igen.
Var har du fått gå på samtal någonstans?
red flower skrev 2009-05-25 08:56:36 följande:
Vilken historia. Stackars dig. Det är verkligen trist att vi är så många som upplevt jobbiga saker.
Har ingen aning om vad de måste göra med dig tyvärr, men jag hoppas att du får hjälp. När är bf? Och går du på aurorasamtal?
Jag känner igen det där med att man slussas runt hela tiden.
På nåt sätt samlar man på sig alla jobbiga erfarenheter man inte bearbetat och bär med dem sig hela livet. SEn när det händer något nytt jobbigt har man en tendens att ta upp allt jobbigt som hänt en. Där för är det ju bra att bearbeta så fort man kan, tror jag.
Usch, har hemska sammandragningar bara jag rör mig. Känns som knivar i magen. Sitter på jobbet och väntar på att min bm ska ringa tillbaka. Minns inte om det ska vara såhär?
det känns som att vissa saker är mer accepterade att vara rädd för än andra. det är mer okej att vara livrädd för råttor än för döden.
Jag har lidit av grodfobi väldigt länge vilket ingen har ens försökt att förstå sig på. Men för alla är det okej att vara rädd för ormar istället.
Det är väl lite samma sak med förlossningar och döden. Eftersom det finns de här "perfekta" människorna som föder åtta barn på ett isflak i storm utan bedövning så är det inte tillåtet att ha en hemsk förlossning. Sen kan ju folk tycka att det man inte varit med om var så farligt. Om barnet dött eller om kvinnan behövt amputera bägge benen samtidigt som förlossningen - ja då hade det varit jobbigt! Man man kan ju bara gå till sig själv och värdera sina egna erfarenheter. Det är trist att folk inte kan visa empati och erkänna att andras upplevelser kan ha varit jobbiga.
Ja, man märker ju att man har svårt att förklara sin förlossningsrädsla för folk. precis som jag hade med grodorna.
Men för MIG var ju problemet med grodorna stort. Jag kunde bara gå på asfalt, inte vistas ute när det var mörkt om det inte var i stan, har inte varit ute på landet sen urminnes tider... Har fått hoppa av skolreunions och sådant för att de har valt att ha det på någons tomt ute på landet. Minst sagt en förlamande fobi som styrt mitt liv.
Skrev en artikel om mitt problem och en KBT-behandling jag gjorde för den i Aftonbladet förra sommaren. Då hörde jättemånga läsare av sig och var tacksamma för att någon äntligen förstod. Och det läskigt att detta går att överföra på det här med graviditet och förlossningar. Vi måste söka och till nätet och en speciell grupp för att få ventilera oss och att det ska vara okej.