Helt OT: idag känner jag inte är en mina toppnoteringar som förälder. Teletubbies går på 3:e varvet för dagen här. Jag är pollenallergiker och blir helt grötig i hjärnan av alla pollen som yr runt för tillfället.
Tridde: Det låter som att du kan känna dig helt hemma i vår misär...
(har vi spärrat tråden för förstföderskor än?)
Min man satt också i minst 1 timme ensam med dottern och visste inte om jag levde eller inte, eftersom de sprang iväg med mig pga att jag blödde kraftigt. Mitt i alltihopa kommer en undersköterska med den omtalade förlossningsbrickan och tycker att han ska fika ensam... Sammanlagt var jag borta i 3 timmar pga sövning och uppvak.
Jag var faktiskt positivt överaskad av vilket bra stöd min man var under förlossningen. Men till nästa gång måste han bli bättre på att ryta ifrån när något inte fungerar.
Tridde:
Jag vet precis vad du menar. Det var samma för mig. Sugklockan sattes enbart för att jag bara inte orkade mer. Det är så mycket runt förlossningen som gör att jag känner mig misslyckad. Jag vet att det är dumt, men tyvärr så är det så att det finns mycket duktighet och prestige runt förlossningar. Bäst är de kvinnor som får värkar spontant (inte blir igångsatta som mig alltså). Inte behöver någon smärtlindring annat än att ANDAS rätt. Värkarbetet tar lagom lång tid, de krystar ut ungen på 3 krystvärkar (inte håller på i 45 min innan de till slut måste sätta en sugklocka) och sen behöver sys max 2 stygn. Åker hem efter 6 timmar och sätter sig och plöjer åkern nästa dag, typ.
Samtidigt vet jag att allt det som skedde vid min förlossning gjorde ju det för att det var ett måste. Jag kommer ju ihåg hur jag försökte krysta, med jättebra teknik och allt, och det hände ingenting!
Madelenin:
Usch vad tråkigt. Jag blev ju som sagt väldigt besviken på Aurora när jag var där. Jag tyckte att efterkontrollen med "min" förlossningsläkare på Spec-MVC gav MYCKET mer. Hon var betydligt mer förstående än Aurora-bm. Det kanske har att göra med att hon var med under 1,5 dygn av min förlossning (hon hade dagtjänstgöring + en nattjour), men ändå. Hon tog själv upp att jag skulle få snitt om jag ville, och att jag kunde bli igångsatt om jag inte klarade att gå över tiden igen.
Jag har träffat min MVC-bm efteråt också, och jag tyckte ärligt talat att det besöket också gav mycket mer än Aurora. Hon sa också självmant att jag naturligtvis skulle få välja snitt om jag inte kände att jag orkade med vaginalt igen.
Hittills är det bara Aurora-bm som har börjat tjata om hur mycket nackdelar det är med snitt, och att det är en stor operation. Precis som att jag inte skulle veta det. Jag har för h-vete själv assisterat vid snitt. Har man gjort det, och fortfarande känner att det är en utväg, då är man rädd.
Jag känner förresten också igen det där med att jag och maken har olika inställning till det där igångsättning. Min man är skiträdd för att det ska bli igångsättning igen. Jag vill helst ha det...