ia mia> fasen va skönt att du inte satt och var duktig, det blir du ju inte hjälpt av direkt utan fram med tårarna och allt skit som ligger där längst in nu! det låter underbart att du känner att mötet var bra och att du känner att de lyssnar på dig, hoppas att fortsättningen blir lika bra nu! 
usch, nu är jag inne i en dålig period, förmodligen för att vi ska på samtal på torsdag och att det gör förlossningen mer på riktigt. under flera veckor har jag byggt upp självförtroendet och viljan att föda, jag har känt att det här kommer att gå vägen...men nu är allt bara läskigt igen! jag vill inte vara med om igångsättning eftersom det innebär värkstim.dropp som kanske ger onödig smärta så jag tvingas ta EDA så det blir precis som förra gången...jag vill ABSOLUT inte få kejsarsnitt, så självklart mår jag dåligt över att Harry (vårt arbetsnamn på bebis) nu far runt som en jojo i magen och helst ligger med fötterna neråt, och blir han kvar i säte kommer jag aldrig slippa kejsarsnitt. samtidigt mår jag dåligt över att jag inte har en aning om hur lång tid det kommer att ta, tänk om det går så fort att inte ens barnvakten hinner hit? vi bor på landet och min mamma som ska vara med min son bor minst en timme bort, tänk om det sätter igång mitt i natten för då tar det ju längre tid innan hon ens börjar fara hitåt? och sen har vi minst en halvtimme in till sjukhuset hemifrån...GAH!
allt känns verkligen bara USCH USCH USCH!! hur fasen kunde jag vara så dum att jag blev gravid igen??!!??
ni får ursäkta mig idag, dagsformen är allt annat än bra och det är många tårar och mycket ångest över det mesta, inte bara förlossningen. måste försöka peppa mig och hitta det där modet och självförtroendet igen men det verkar vara som bortblåst 
Madelenin> jo jag vet...det kommer säkerligen lätta efter samtalet men nu börjar jag bli så uppskruvad över det här pga att jag har konflikter med både sonens skola och sonens pappa (och efter igår även min sambo...suck). det går bra när jag har en sak i taget att koncentrera mig på men när det blir flera saker som drar i mig samtidigt blir jag alldeles splittrad och då blir det bara kaos. det hänger kvar sen utbrändheten -05, har blivit betydligt bättre (under den sjukskrivningen slutade jag andas när jag koncentrerade mig på att titta på saker, såpass dålig var jag på två saker samtidigt) men det är fortfarande ordentligt kännbart när det blir mycket.
sen är jag ordentlig pessimist dessutom, allt som kan gå fel räknar jag med att det ska gå fel. och eftersom jag verkligen vill föda vaginalt då jag tror att det är det enda som kommer funka så räknar jag ju då förstås med att det ska sluta i kejsarsnitt, tex för att han ligger i säte. därför nojjar jag över att det sparkar hela tiden längst ner i magen redan nu, trots att det finns plats för min lille cirkusartist att slå volter fortfarande 
shopaholic> välkommen! här skickar de inte remissen före v.24 av någon anledning, jag tog upp behovet av auroragrupp på inskrivningen men remissen skickades som sagt efter besöket i v.24 och jag ska på samtal nästa torsdag, då är jag i v.29+1. så jag vet inte...det verkar här som att det är medvetet iallafall, men om du känner att du måste börja prata om det tidigare tycker jag du ska propsa på att få komma tidigare
Madelenin> men usch va jobbigt, när går du hem innan bf? det där med slöa "glasspappor" vet jag mycket av jag med, det värsta är när han ska ha samma bekräftelse som förälder trots att han gör ungefär en 100del av jobbet att sambon jobbar borta är ju svårt att göra något åt så här på en gång men nån gång måste du få vila för det låter inte bra med all stress och att den påverkar sömnen. känner igen den där känslan av att det är HUR lång tid som helst (jag har jättemage men känner mig som i v.10 psykiskt kanske 
) så det blir nog en chock här med snart. med första barnet var det ju en annan sak, där var det nedräkning varenda dag, jag visste nästan på timmen hur långt det var till bf, nu är jag glad om jag har någorlunda koll på vilken vecka vi är i, typ nånstans där 27-28-29 kanske (28+6 idag, var tvungen att kolla)
Madelenin> du ska nog ta upp mer sjukskrivning med din barnmorska, för så här kan du inte ha det. det blir ju bara tyngre och tyngre för varje dag nu, inte tvärtom och det är ju inte ditt fel att din arbetskamrat inte är där utan det måste ju din chef ombesörja att du får hjälp. onda sammandragningar vet du ju själv att det inte är bra kan din sons pappa ta honom ett par extradagar? det skulle ju göra mycket för dig, så du får bli av med uvi:n och svampen och ta det lite lugnt ett par dagar, och om du har lämning imorgon så är du ju av med den uppgiften? var lite ego nu, du har rätt mycket egentid att ta igen när du kommit så långt att du mår så här dåligt vettu. ta hand om dig tjejen!
idag var jag på aurorasamtal och det gick nog riktigt bra. vi gick igenom förra förlossningen och även journalen, jag fick faktiskt klart för mig vad som egentligen hände (journalen är handskriven och kopierad så det är inte direkt lätt att läsa vad som står, så jag har gissat mig till en del + litat på mitt egna minne), men kontentan var fortfarande en lång, besvärlig förlossning med värksvaghet pga epiduralen vilket även gjorde att min livmoder inte drog ihop sig efter förlossningen = förlorade en massa blod. vi började även så smått diskutera hur planen ska läggas upp, vad jag absolut inte går med på och vilka önskemål vi har. här har vi snittlöfte till alla förlossningsrädda fick jag veta, vilket hade varit en dröm om jag inte varit ännu räddare för snitt men jag kommer ändå ha det löftet under hela förlossningen, blir det för mycket kan jag avbryta precis när jag vill. dessutom ska jag få inskrivet i planen att ingen får ens fråga om epidural, jag ska inte behöva bli utsatt för någon som helst press kring det utan om jag någon gång vill ha den ska det komma helt och hållet från mig själv.
min sambo var och är en klippa, jag kan ha väldigt svårt för att säga vad jag menar när det gäller jobbiga saker men han fyllde i åt mig och tog upp saker jag antingen glömt eller kände mig för dum för att prata om (snacka om idiot, är där för att få hjälp men hjärnan säger ändå att jag inte ska prata om vissa saker för att det är så löjligt). det bästa var när han propsade på att få höra från barnmorskan att det inte var en normal förlossning, jag behövde verkligen få höra att det var en lång och jobbig upplevelse och att det inte är ett dugg konstigt att jag är rädd. han har förstått vad det är jag är så rädd för utan att jag behövt säga allt och det känns verkligen tryggt att ha honom, jag börjar hitta det där självförtroendet igen som säger att det faktiskt kommer att gå det här
nu ska jag älta igenom förra förlossningen och sedan ska jag bränna upp journalen som en symbol på att den nu tillhör det förflutna. den där journalen har hängt med nu i 6 1/2 år och det är nog dax att den får gå i graven.
Madelenin> japp, det blir ett till samtal minst, 27 juli, och då börjar vi skriva ner förlossningsplanen och alla "ifall att"versioner. jag kommer få skriva ner en plan för alla scenarier, tex en där det står att om jag får det lika besvärligt med förvärkar eller lång latensfas som sist så ska jag åka upp till förlossningen direkt och få sömntabletter, sugklocka får endast sättas antingen om det är akut för mig eller barnet eller om jag själv går med på det osv.
fasen va jobbigt att han inte kan göra mer, men tur att det är nedräkning till sambon kommer hem. då är det du som ska lata dig som aldrig förr
lablover>ja, det var jätteskönt att verkligen få bekräftat att jag har rätt att vara rädd.
sen har jag insett en sak här de senaste dagarna, min son mådde under omständigheterna bra under förlossningen och sugklockan sattes mest för att jag var så trött...det här har jag haft jättesvårt för att ta för att jag ser det som ett nederlag att de gjorde det "bara" för att jag var slutkörd, att jag inte räckte till och inte dög och det hade känts bättre om de satte sugklockan pga hans skull oxå. det jag nu måste försöka inse är att INGEN orkar med en sån lång förlossning och att jag inte är så dålig som jag ser mig själv. usch, tårarna bara sprutar nu, för det här har verkligen fått gro under många år, ni är nu de första som jag erkänner det för men nu ska all skit ut!
oj...nu blev det långt nu igen, men så kan det bli ibland
Kalinka> precis! jag har under dessa 6 1/2 år gått runt och tyckt mig vara sämre än de som du beskrev, just för att jag inte pratat med NÅGON som blivit förlöst med sugklocka eller kejsarsnitt pga mammans trötthet. du är faktiskt den första jag pratar med som hade det likadant, för alla andra har antingen krystat ut ungen samtidigt som de löste korsord och strykte kläder typ, eller så har det varit problem för barnet på något sätt. det är så svårt att acceptera att jag inte orkade, trots att jag i huvudet fattar att det egentligen är konstigt att jag orkade så länge som jag orkade. mina krystvärkar startade vid 10, sugklockan sattes runt 11 och han är inte född förrän 11.34, så rent logiskt ser jag ju att han måste ha varit långt ifrån mogen att födas när jag var öppen 10cm. jag hade fått hålla på i timme efter timme och det hade ändå inte gått, och det är ju faktiskt inte mitt fel. nu gäller det bara att få in det här i skallen ordentligt...
red flower> stort grattis, och jag blir jätteglad för din skull att du fick en drömförlossning denna gång!
Madelenin> håller tummarna för dig idag att allt går bra!!
Auris> det är ju lite det jag är ute efter jag oxå, jag vill ha revansch och få visa mig själv att jag oxå klarar av att föda barn, att jag inte är totalt oduglig som jag gått och trott i dessa år. snitt är inte ett frivilligt alternativ, mest för att det skrämmer mig men även till en liten del att jag då inte får en chans till det där avslutet.
men det låter ju verkligen super att du fick din revansch, två gånger dessutom fick du visa att du är världsbäst på att föda ut ungar
Madelenin> men fan va synd att det blev såhär...jag blir så ledsen för din skull visst, hon har rätt i att en vaginal förlossning utan ingrepp oftast är säkrare men nu är det inte det som det handlar om, utan det handlar om att du ska kunna föda och vara trygg, och då kan det enda alternativet vara tex kejsarsnitt för vissa. kan du inte ringa till auroramottagningen och förklara att allt gick fel och att du vill ha en ny barnmorska? eller att du ringer din barnmorska och ber henne ta tag i det, för du måste verkligen ha folk som du litar på runt omkring dig när du är rädd och inte såna som inte lyssnar på vad du säger.
sen angående din sambo...hade jag bott i närheten hade jag letat upp honom och gett honom en omgång! han SKA stötta dig i allt, stå på din sida vad det än handlar om och han ska göra det med ett leende på läpparna och en trygg famn redo så du har nånstans att gråta!! jag tycker att han varit otroligt okänslig mot dig som ifrågasatte dig och din misstro mot sjukvården, det vore ju ren galenskap av dig att lita på dom efter din upplevelse!
ring din barnmorska eller aurora nu och prata med dom, nåt måste de kunna göra för dig.
ta hand om dig!
ps...hälsa sambon att om han inte skärper sig så bör han passa sig för annars kommer snart en halvgalen gravid norrlänning jagandes...
madelenin> ahmen ok då, då håller jag mig hemma här i norrland
nämen skämt åsido...det där problemet har vi här hemma ibland oxå, att jag kanske inte alltid vill få ett problem fixat utan mer bara vill få gnälla av mig eller få medhåll från någon.
vår auroramottagning tar oxå semester men de har ändå öppet för de som behöver, de kan ju inte bara stänga helt och hållet utan hade jag behövt en tid tidigare än i slutet på juli hade jag fått det. tycker fortfarande du ska ringa och prata med dom, för vilket som så känner du ju dig så missnöjd att du inte ens vill träffa människan vid nästa samtal och så ska det ju absolut inte behöva vara. sen kan ju din barnmorska på mvc beställa viktuppskattning själv, så att du slipper vänta till augusti för att få veta om du eventuellt ska få det. stå på dig nu
Madelenin> nänä, nu är det juice och frukt hon sagt så då är det ingen fara gällande läsk och bullar jättebra att du får gå på ett till ul och det låter bra att du är inställd på att tjata till dig fler!
Kalinka> fattar inte hur de tänker som ibland, du blir ju inte mindre rädd eller mindre inställd på kejsarsnitt för att du får höra att det är en operation med alla saker det innebär. tyckte inställningen hos min auroragrupp var underbar, där får alla som vill ett snittlöfte vid första besöket och sedan börjar man diskutera eventuell vaginal förlossning, hur långt man är villig att prova, om man överhuvudtaget är villig att prova osv. chansen att jag ska våga en vaginal förlossning är ju betydligt större om jag vet att jag får hjälp om jag behöver det, istället för att hålla på och tjaffsa.
Madelenin> ja men visst går det fort? hälsa grattis till storkillen i efterskott