Aurorasamtal för omföderskor?
Hejsan! är ny i den här tråden men det verkar vara en tråd där jag hör hemma. jag födde en son i december -02.
det började redan fem veckor före bf med förvärkar varje kväll med resultat att jag var öppen 2.5cm. när värkarna väl startade ordentligt gick det ett dygn innan de var såpass regelbundna att vi kunde fara in, och då var jag öppen 3 cm, alltså en halv centimeter efter ett dygn av värkar. men barnmorskan var positiv och sa att det snart skulle bli barn eftersom värkarna var så kraftiga. vid 03tiden var jag totalt slutkörd efter andra natten utan sömn och flera veckor med dålig sömn och fick EDA. av den blev det komplikationer, vid 6tiden klagade jag på att jag mådde illa och var yr och efter undersökning visade det sig att mitt blodtryck var nere på 101/50 och fosterljuden låg på 60. det enda jag minns är att det kom en massa folk men eftersom jag var så dålig att jag inte kunde öppna ögonen så har jag bara hörselintryck. enligt journalen fick de upp fosterljuden till 100 men att mitt blodtryck sjönk till 90/46. här står det då att de sökte narkosjouren akut två gånger men att de inte svarat på sökning, jag kan bara tolka detta som att det var kejsarsnitt på gång. efter medicinering fick de upp mitt blodtryck och det blev lite mer stabilt.
värkarna avtog helt och hållet av EDA:n så vid 7tiden var jag öppen 4-5cm och värkstim. dropp sattes. eftersom värkarna inte kom igång höjdes droppet successivt och vid 11tiden var det uppe i 300. då hade jag krystat sedan strax före 10 men sonens huvud stod 3cm ovanför bäckenbotten och inget hände så därför beslutades om sugklocka. 11.34 föddes han, medtagen, blå och med navelsträngen runt halsen och kroppen. de klippte navelsträngen och sprang men han kvicknade till efter några minuter.
vid samtalet med läkaren ett par dagar efter så fick jag veta att detta var normalt, detta var inte alls konstigt när det gällde förstagångsföderskor och att sugklockan enbart satts för min skull, för att jag var så trött och inte för att min son på något sätt var medtagen. detta var som ett slag i ansiktet, jag mådde verkligen jättedåligt efter förlossningen men fick nu veta att jag inte hade nån anledning eftersom allt gått som det skulle och dessutom att sugklockan bara var för att jag inte orkade mer vilket fick mig att känna mig totalt värdelös. detta sände mig ner i en djup depression och svårigheter att få till hela mammarollen som jag inte fick bukt med förrän total kollaps hösten -05. idag mår jag bra och jag och min nya sambo väntar barn, bf 25/8.
puh! va långt det blev,sorry, men jag har läst journalen i ett par dagar och jag var tvungen att få ur mig alltihopa. det var inte förrän i förrgår som jag fick veta om sökningen på narkosjouren och att min sons hjärtljud var så dåliga, ingen har berättat det här för mig utan det läste jag nu i journalen. så nu inför nästa förlossning känns det riktigt jobbigt men ska på mitt första aurorasamtal den 11:e juni.
nämen det är skönt att få prata av sig med folk som vet vad jag pratar om, alla andra jag känner har antingen haft drömförlossningar eller så har de faktiskt fått kejsarsnitt när det gått för långt. det är svårt för min sambo att förstå då han inte var med och han inte har barn sen tidigare men han försöker iallafall och följer med på allt som har med graviditeten att göra. jag har även väldigt svårt för att prata om vad det är som jag egentligen är livrädd för, det är ju inte smärtan för den vet jag ju att den kommer så det har jag accepterat. det är snarare nonchalansen, att inte bli tagen på allvar.
