Aurorasamtal för omföderskor?

Precis så jag tänker med.. Jag är så orolig över att börja stortjuta varje gång jag pratar om den förra förlossningen att jag klistrar på ett fejkleende och ser säkert helt lugn ut fast jag knappt kan andas och håller på att kräkas inuti.

Det är kanske en bra idé då att skriva ner något..

Ha ha.. Då tänker jag defenitivt tjuta lite iaf..

har fått datum nu, den 2:a juni ska vi dit. Och jag plockar med mig min sambo, så får han "kräva allt" om jag inte klarar av det..

Madelenin: Ja, det känns jätteskönt. Jag fick intrycket av att det skulle ta jättelång tid innan jag skulle få en av min barnmorska eftersom det var semestrar och grejer framöver, "så vi får hoppas att du hinner få en tid innan" sa hon.. Eftersom vi ska ha typ precis efter semestrarna så blev man ju lite nervig av det då men hon från Aurora ringde häromdagen och lät helt fantastisk på telefon. Jag ställde lite frågor, eftersom jag inte har en aning om hur det går till och ville veta, och hon svarade utan problem på allt och lät jättesympatisk! Jag fick lite hopp iaf..

Men då ringer de säkert till dig med när som helst, jag har 87 dagar kvar idag och har ju redan fått en tid..

Just ja, jag frågade hur många gånger man går (tänkte om det finns en gräns eller så). Och hon sa att man går så många som man behöver, en del går bara ett och en del går över tio, man är inte klar förrän man känner sig beredd! Det vanliga var dock mellan 3 och 5, sen har man ett uppföljningssamtal efteråt för att se hur man mår då.. Känns bra det här!

Hmm.. Jag känner igen mig i jättemycket som ni skriver..
Jag har t.ex. en enorm dödsångest som INGEN fattar hur jobbigt det är att bära på. Jag är ofta helt övertygad om att jag kommer att få cancer och dö, jag kommer att krascha med bilen/tåget och dö, jag kan inte åka finlandsfärja för jag är helt övertygad om att den kommer att sjunka och.. japp, jag kommer att dö..
Jag kan försöka prata om det med kompisar eller familj men responsen blir oftast "Men lilla gumman/hjärtat/vännen så kan du ju inte gå runt och tänka? Sånt kan man ju ändå inte styra över så det är bara att tänka på något roligare.."
Jaaahaa..? Så det är bara det att jag inte har tänkt på något roligare som gör att jag är så sjukt jäkla rädd för att dö och lämna min lilla tjej utan mamma? Dumma lilla mig!!
Ingen fattar ju?

Jag har inte riktigt kopplat det till förlossningen innan men det är ju efter att jag fick barn som jag har "blivit" sån här.. Det är så tråkigt bara att inte kunna ventilera det med någon utan att man stoppar in allt tillsammans med allt det där andra jobbiga som man inte orkar tänka på längst där inne där man sparar allt. Ja, ni om några vet ju vart jag menar?

He he.. Det blir många inlägg i rad av mig här.. Jag har så bra med tid så här i början av arbetsdagen..

Hoppas att ni har en bra dag idag nu tjejer! Och Madelenin, jag hoppas att det löser sig det här. Känns inte rättvist på något sätt att det ska vara så mycket problem för dig..

Åh, vad skönt att det har ordnat sig! Men jag håller med om att det är uselt skött.. Man ska väl inte behöva bli förbannad och skälla för att sådant här ska fungera?

Hoppas att du får ordentlig hjälp där nu! Och heja sambon som är bra på att skälla..

Jag tänkte på det där med att tillhöra ett visst sjukhus.. Vi tillhör både Danderyd och KS tydligen, så jag fick ju välja vilket sjukhus jag ville till och de var tvungna att ta emot mig. Låter inte det lite konstigt? Jag trodde man tillhörde ETT och därmed är det så, även om man "får" välja ett annat. Nu ville ju jag till KS precis som förra gången (då vi tillhörde dem) men det var något nytt tydligen..

Åh, jag sitter här och nickar lite korkat för mig själv för att hålla med när ni skriver, får lite tårade ögon när jag känner igen mig och får nya idéer om vad jag ska göra nu inför nästa..

Hej Tridde förresten! Jag har inte varit in på någon dag så jag har missat dig..

Det som slår mig är att vad dålig uppföljningen är på sånt här? Ja, man får ju papperet på bvc där det frågas hur man mår och så.. Där svarade jag "bra, bra, bra" och sen var det bra med det, fast jag har upptäckt så här efteråt (när jag är mig själv igen) att jag mådde så fruktansvärt dåligt då. Man skulle behöva komma in och prata igenom sin förlossning efter ett par månader eller så när man har lite distans om allt inte gått som det ska.

Sen är det ju som ni säger.. Jag tänkte ta med mig min sambo på Aurora som stöd för MIG, men han behöver såklart gå igenom allt han med. Han blev oxå satt helt själv med dottern i kuvös på ena sidan och "landstingsmackan" på andra sidan nere i förlossningsrummet efter snittet utan att veta något alls om mig, när hon blev katastrofdålig och fick andningsstörningar. Han fick springa ut i korridoren och försöka få tag på någon som kunde hjälpa honom och den i sin tur ringde akutlarm, han har berättat vad som hände i efterhand och han minns inte ens allt för det var sådan panik där inne i rummet. Men jag är så insnurrad på mig själv att jag inte ens tänkt på honom.. *rodnar* Nu skäms jag lite..

Skönt att läsa om vad som hänt er ändå (eller inte skönt så.. alltså ni fattar ju hur jag menar), får mig att känna mig mindre ensam (och mindre "konstig")..

Hmm.. Jag räknar med att få fler av någon anledning.. Fick intrycket att är man bara "inne i systemet" så ordnar det sig?
Men 45 min? Mitt skulle vara 45 min när det var avkortat?

Hmm.. Undrar om de har olika på olika sjukhus då.. För vårt skulle ju kortas med en kvart och DÅ blev det 45 min? Skumt.. Äh, huvudsaken är ju att man får komma dit!!

Åh, vad kul! Har de rykte om sig att vara bra så är hon säkert det med! Fast jag antar att alla är "bra" och en handfull är "jättebra". Känns inte som ett ställe där det jobbar några som inte kan åtminstone kvala in som bra.

Idag när det liksom är dags att ta sig iväg är jag helt plötsligt jättenervös! Jag vet inte riktigt varför heller.. Kanske för att jag vet att det kommer att bli jobbigt? Men jag hoppas bara att jag kan få fram vad jag vill och att de fattar.

Hej, hej!!
Första samtalet avklarat.. och fy vad jobbigt det var!! Glöm "duktiga flickan"-syndromet för här sprutade både tårarna och snoret..

När vi kom dit och hade satt oss i väntrummet så kom det först ingen och ropade upp oss, efter en halvtimme så ledsnade jag och traskade in i ett rum där och frågade vad som pågick för om vi inte får komma in idag så kan vi ju lika gärna få en ny tid och få åka och hämta dottern på dagis istället! det visade sig att hon som skulle ta emot oss tjabblat till sin lista och missat att vi skulle komma, första gången hon någonsin gjort det sa hon och med tanke på hur många gånger hon sa förlåt så tror jag på det.. Men vi fick komma in ändå och tjejen som egentligen skulle in efter oss fick vänta.

Väl inne så läste hon igenom remissen, alltså vad min barnmorska skrivit, och sen bad hon mig att berätta om vad som hänt. Jag kom väl en fyra fem meningar och sen sprutade tårarna. Trodde aldrig jag skulle reagera så.. Men hon var väldigt bra och fattade precis när man beskrev hur det var, speciellt det med hur det kändes när de tog blodprov på bebisen när jag var så lite öppen och det var så kränkande att de inte lyssnade på mig utan bara "körde upp" instrumenten mitt under en värk och hur utelämnad jag kände mig då jag somnade av lustgasen precis efter.. Hon beskrev det som ett övergrepp av en mycket klumpig läkare och lät mig prata ut ordentligt (även om det mest var snörvlingar vid det här laget).

Det som hon däremot inte fattade var att vi inte fått någon hjälp efteråt, att det inte blev uppföljt, och just det med att omgivningen inte förstår hur man mår efter något sånt "för allt gick ju bra tillslut".

Nä, gud vad nyttigt detta var! Nu ska vi dit igen den 9:e, vi fick en snabb tid igen eftersom vi inte hann gå igenom allt som hon ville och både jag och min sambo ska skriva ner varsinn förlossningsberättelse innan dess. Kan vara bra det med, det har jag aldrig gjort. Insåg igår att jag har inte tänkt på det alls utan bara stoppat undan allt för att det varit för jobbigt och igår bara sköljde det över mig igen när jag skulle berätta. Läskigt hur man fungerar.

Oj, nu blev det långt det hära.. Men sammanfattning: Skitjobbigt men bra! .-)

Ha ha, jag hade inget val.. Det svämmade över av sig själv..
Jag hoppas oxå att fortsättningen blir bra!