Aurorasamtal för omföderskor?

TS: Jag kan också rekomendera aurorasamtal.

Min första förlossning var jättejobbig. Lång latensfas med såpass onda pinvärkar att jag inte kunde sova. Långdragen förlossning och jätteont. EDA som bara tog halvsidigt men förlamade ena benet och gjorde så att värkarbetet avstannade. När det var dags för krystning så gjorde krysvärkarna bara ont utan att jag fick någon krystreflex så jag fick försöka krysta på kommando men det gick inte. Efter ca 1 timme i krystskede blev det klipp och klocka. Till råga på allt så tycker jag att vi fick dåligt omhändertagande. Barnmorskan hade flera förlossnigar samtidigt och det kändes som om ingen hade tid med oss förrän på slutet.

Jag var livrädd inför andra förlossningen och gick på aurorasamtal. Första samtalet gick vi igenom min första förlossning. Andra och tredje samtalet pratade vi om den kommande förlossningen och gjorde en förlossningsplan. Det kändes som om jag var mycket bättre förberedd andra gången. Tvåan blev igångsättning 1v före bf (pga njursten) Jag fick mycket bättre omhändertagande och egen barnmorska hela den aktiva fasen. Förlossningen gick mycket lättare - den gick snabbare framåt och gjorde mindre ont - det blev aldrig riktigt outhärdligt. Som smärtlindring hade jag TENS och lustgas. Jag behövde ingen EDA och krystvärkarna var sådana att det bara inte gick att låta bli att krysta. Efter ca 10 minuters krystande var hon ute.

Efter första förlossningen var kände jag mig totalt misslyckad. Jag kunde inte prata om förlossningen utan att börja gråta och jag avskydde verkligen folk som pratade positivt om sina förlossningar. Den andra förlossningen hjälpte mig faktiskt att komma över den första. Även om jag egentligen visste innan att förlossningar är olika och att man inte kan jämföra så hade jag inte förstått det känslomässigt. Jag kände mig misslyckad för att jag upplevde min förlossning som så hemsk - förlossningar är ju något de flesta kvinnor går igenom och de flesta börjar inte gråta så fort de kommer på tal. Först efter min andra förlossning som jag upplevde 100 ggr lättare än den första insåg jag verkligen att förlossningar ÄR olika. Om det är sådan skilnad mellan två förlossnignar för en och samma person hur stor skilnad ska det då inte vara för olika kvinnor? Efter min andra förlossningen kunde jag till och med förstå dem som säger att en förlossning är en fantastiskt upplevelse. När smärtan är uthärdlig så kan det faktiskt vara häftigt att känna kraften i krystvärkarna och att själv kunna krysta ut barnet. Det hade jag ingen förståelse för efter ettan - den förlossningen var inte häftig alls, bara smärtsam.

Det här blev långt men det jag försöker säga är för det första att aurorasamtal och förberedelse är bra. För det andra att det inte är den första förlossningen man ska göra om och tack och lov så brukar ju tvåan gå lättare för de flesta. För det tredje så är alla förlossningar olika och ingen av oss har en aning om hur förlossningen egentligen varit för någon annan. Det är dumt att försöka jämföra eller att känna sig misslyckad. Om ni har upplevt er förlossning som traumatisk så beror det inte på att ni är veklingar som inte klarar en vanlig förlossning, det beror inte på att ni förberedde er för dåligt eller på att ni andades fel utan med största sannolikhet så beror det på att det faktiskt var en jobbig förlossning.

Sedan är ju inte alltid storleken avgörande. Min etta vägde 4kg och var som sagt en jobbig förlossning. Tvåan vägde 4,5kg vid igångsättning i v.38 och var oändligt mycket lättare, det var faktiskt den bästa av mina förlossningar. Med trean fick jag gå på viktskattning för att få igångsättning ifall barnet skulle varit stort. Det var hon inte. Hon vägde bara 3800g när hon kom dagen före BF. Den förlossningen var ändå inte så mycket lättare än tvåan (Rent objektivt var den nog lite lättare men blev ändå sämre pga sämre bemötande)

Jag vet inte. För mig hade barn 2 störst huvudomfång och barn 3 minst.

Ja. Man kan få EDA sastt direkt man kommer in. Antingen att man åker in så snart man känner värkar och att de sätter EDA direkt så att den finns där när den börjar behövas (men då finns ju ändå risken att man inte hinner om det går fort) eller också kan man ha planerad igångsättning så att de först lägger EDAn och sedan sätter igång (på vanligt sätt med dropp i armen) när EDAn är på plats. Jag tror det är det som avses med "Igångsättning med EDA"

Skulle jag få fler barn så ska jag skriva i förlossningsbrevet att jag vill att de hjälper min man till rätta och visar vad han ska göra. Med tvåan hade jag en superbra barnmorska som verkligen gjorde min man delaktig och fick honom att hjälpa mig och massera mig. Med trean var tydligen den erfarenheten bortblåst för honom för han satt och löste korsord hela förlossningen.

Nej. Det finns inte elltid en barnmorska per rum och patient. Det beror helt på hur många som föder just då. Med både ettan och trean hade min barnmorska en annan förlossning på gång samtidigt som låg "före" dvs de räknade med att den kvinnan skulle hinna föda innan det var dags för mig. Med ettan så var sedan barnmorskan på rummet med oss slutet av öppningsskedet och hela krystskedet. Med trean överraskade jag dem med en snabb slutspurt så barnmorskan hann precis in till mig och ta emot barnet sedan var hon tvungen att rusa över till den andra salen igen

När jag gjorde praktik på förlossningen var det inte alls ovanligt att barnmorskorna hade flera förlossningar på gång samtidigt. De måste ju ta emot alla som kommer oavsett hur fullt de har. Andra dagar kunde de ha det hur lungt som helst.

Jag tror det stämmer att man har större chans att få egen bm när man gått på aurora. Min andra förlossning (som var den efter aurorasamtalen) hade jag barnmorska på rummet hela tiden från att värkarna började bli kännbara. Detta trots att det var i maj och BB var fullt. Jag trodde att jag bara hade tur med barnmorskan den gången men när ni säger det så var det säkert så att jag prioriterades pga förlossningsrädslan.

Madelenin: Lycka till imorgon.

Tridde: Jag fick också klocka pga att jag inte orkade mer på min första förlossning. Eller rättare sagt var det en kombination av att jag inte orkade krysta och att hjärtljuden var lite på gränsen så det var inte bra för bebis heller att det tog sådan tid. Jag känner igen mig i den där känslan av misslyckande. Att jag hade så lite kraft att det tog så lång tid att det blev farligt för bebisen. På något sätt är det höjden av misslyckande - att inte orka föda sitt eget barn.

För mig var det nog en bidragande orsak till att jag var så bestämd att jag ville ha vaginal förlossning igen. På något fånigt sätt så ville jag bevisa för mig själv att jag kunde. Tack och lov blev tvåan så otroligt mycket lättare. Jag hade igångsättning klockan 8, började få värkar vid 14-tiden och vid 20 är hon född. Värkarna var aldrig så onda som med ettan och genom att jag inte missade någon nattsömn hade jag mycket mer krafter. Krystskedet tog ca 10 minuter och kroppen krystade liksom av sig själv.

Trean sedan ska vi inte tala om. Där behövde jag inte ens krysta - tvärt om, jag fick knipa ett par värkar för att barnmorskan skulle hinna komma in på rummet. (Det tog 20 minuter från 6 cm tills bebis var ute och jag var helt oförberedd när jag plötsligt kände att ett huvud var på väg ut - jag var ju bara öppen 6 cm och trodde det var flera timmar kvar)

Men - nu missade jag ju själva poängen i mitt förra inlägg:
För mig var den andra förlossningen faktiskt den bästa bearbetningen av den första. Först när jag själv fick uppleva en normal/lätt förlossning förstod jag hur otroligt stor skilnad det faktiskt är mellan olika förlossningar. Det var inte jag som var dålig på att föda barn och det var inte så att jag var svag eller mesig som tyckte att mi första förlossning var så fruktansvärd. Det var helt enkelt så att det var en svår förlossning. Och om det kan vara så otroligt stor skilnad mellan två förlossningar för en och samma person så kan jag bara föreställa mig hur stor skilnad det kan vara mellan olika kvinnor.