Aurorasamtal för omföderskor?

Här är en omföderska till som gick på aurorasamtal!

Min första förlossninge gick snabbt och slutade med att dottern föll i golvet (jag stod vid förlossningssängen och vi var ensamma på rummet)!

Vi var så chockade att vi nog inte riktigt insåg vad som hade hänt. Först ett år senare kom det värsta för mig och jag hade kontakt med förlossningen igen som i princip sa att det var mitt eget fel att det hände! Det var så otroligt kränkande...

Både förlossningsbrev och det som skrevs av mig/förtroendenämnden/avd. chef på förlossningen finns i min blogg.

Sedan dess har vi flyttat, har har numera två barnmorskor som arbetskamrater och fick en underbar andra förlossning. Ännu snabbare men helt underbar och vi var hela tiden assisterade av personal som lyssnade på oss.

Du kommer säkert att få en bra andra förlossning. Även om jag tyckte mig vara förberedd till tänderna första gången så var det en helt annan sak för mig andra gången för då kände jag igen vad min kropp höll på med på något sätt.

Jag drömde förresten inga mardrömmar inför andra förlossningen, däremot drömde jag att min man och jag förlöste barnet ensamt, precis som första gången men mycket mer ordnat, lugnt och fint föddes hon ut på en säng inte rakt ner i golvet, brusten navelsträng och blod sprutandes överallt som första gången...

Apropå kroppminnen så var det det jag var rädd för. Kände mig någorlunda trygg inför andra förlossningen men tänk om...? Många tankar blir det. T ex när vattnet gick andra gången så duschade jag och sminkade mig lite och när min syster som var barnvakt kom så blev hon helt chockad över att jag var så lugn. Hela graviditeten hade jag gått och sagt att eftersom det gick så snabbt första gången skulle vi slänga oss i bilen andra gången. När det väl var dags kändes det inte alls så

Klematis: Har du läst min korrespondans med förlossningen i min blogg? Jag ångrar ibland att jag inte anmälde händelsen själv och nu är det för sent. Hade varit intressant att höra vad Socialstyrelsen hade haft att säga om saken.

Idag har vi haft besök från en docent från Karolinska som jobbar med förlossningsrädda.

Jag gick på föreläsningen för att jag tillsammans med en BM har en föräldragrupp för ungdomar just nu och tänkte att det kunde vara bra att veta lite om det här.

Det var väldigt intressant men sedan kom hon till ett exempel ur verkliga livet som var så kränkande för kvinnan ifråga att alla blev illa till mods. Docenten berättar säger t ex att "barnet for ut men ramlade inte i golvet som tur var" och jag trodde jag skulle trilla i golvet. Jag mådde så dåligt och blev så chockad över min egen reaktion.

Precis då vänder sig en av de andra åhörarna mot mig och säger något i stil med "det måste låta hemskt för dig det här eftersom du inte är BM" och då bara brast det för mig. Jag var tvungen att lämna salen och gå ut i friska luften. Där stod jag och grät en liten skvätt och tänkte på min lilla tjej som faktiskt ramlade rakt i golvet... BM som satt bredvid mig följde efter mig ut och berättade att råkat kika på mig och sett att jag var alldeles vit i ansiktet. Jag berättade lite kort för henne om min första förlossning för 4 år sedan och sedan hade jag samlat mig så pass att jag kunde vara med igen.

Det är märkligt hur vår hjärna fungerar. Trots att jag haft en underbar andra förlossning och gick i aurorasamtal inför den så är det som om det aldrig släpper...

Hörrni, trasha inte alla som haft snabba förlossningar. Det är inte hur lång ens förlossning är som avgör om den upplevs traumatisk eller ej.

Nej, vi får nog alltid acceptera att det blir prestige i förlossning. Tyvärr.

Docenten som föreläste som jag berättade om sa att forskning visar att de som fått EDA i större utsträckning har upplevt sin förlossning som smärtsam än de som inte fått EDA. Slutsatsen hon dragit av det var att kvinnor som får EDA har en jobbigare förlossning (därav EDA!).

Äsch, FL gör inte som jag vill ikväll men ni ser ju vad jag skrivit änå...