Aurorasamtal för omföderskor?

Hej på er!
Här är en till med en traumatisk LÅNG första förlossning med sugklocka, tredje gradens bristningar ("hela vägen bak") , nära akutsnitt osv. Dessutom fick jag en felsatt EDA vilket resulterade i fruktansvärd huvudvärk efteråt (ryggmärgsvätskan blev i obalans p.g.a. punktering/felstick). Jag fick alltså först åka till op. för att sy ihop mig och sedan ett dygn senare åka dit igen för att få "bloodpatch" (balansera ryggmärgsvätskan med att spruta in blod (från ett stick i armen). Och sedan fungerade inte amningen och ja... som tur var mådde lille killen som kom ut bra (efter en stund.) Hur som helst är jag ju helnojjig inför kommande förlossning (är i v. 15 nu). Dessutom ska vi flytta i sommar och jag kommer nog att byta sjukhus. Hur funkar det med Aurora-samtal? Jag har ju förstås pratat med min nuvarande barnmorska om förra förlossningen och jag har fått en läkartid, men vet inte om det direkt är Aurora-samtal? Jag har också funderat på och läst om doula. Någon som har erfarenhet/hört/läst om detta?

Tack Bubblan2 för ditt svar! Det känns också skönt att läsa om er andra som har liknande upplevelser som jag själv och bara det att veta att det "finns fler" som känner som jag. Jag ska ta kontakt med mitt nya landsting/sjukhus (flyttar i juni) och se vad de har för rutiner, Aurorasamtal m.m. Jag ska ju byta barnmorska också och hoppas att jag får någon förstående. Problemet med mig är nog att jag tänker själv "ja men det är väl inte så farligt, gaska upp dig nu" osv. och sedan reagerar kroppen ändå p.g.a. av kroppsminnen (t.ex. gynställningen) och jag blir jätterädd. Det hände t.ex. på efterkontrollen efter förra graviditeten då jag fick panik efteråt. Det var då jag fick komma och prata med en barnmorska (som jag sedan träffade ett flertal gånger under hösten, som var jättebra.) Men hon sa att om/när du blir gravid igen så behöver du ta tag i detta igen och förbereda dig.
Ja, hur som helst så ska jag kolla upp Aurora-samtal i Nyköping och även besöka förlossning/BB där innan så jag vet hur det ser ut. Det kan nog vara klokt.
Stor kram till er alla och glad påsk!

Fröken Suz: Jag tror att jag så småningom kommer att tänka lite som du, att jag vägrar att gå igenom "en skitförlossning till" och verkligen försöka jobba för att få det bra. Men där är jag inte ännu. Det är ju långt kvar (bf 26 sept.) så jag har nog några faser kvar att gå igenom tänker jag. Samtidigt så är det ju tungt på slutet så då kanske man "vill" föda och få det gjort så att säga. Jag hoppas lite på det iallafall. Sist gick jag över två långa veckor och det var inget kul så jag hoppas ändå att det startar "i tid" den här gången. Sedan är det ju som Madeleine skriver inte så himla lätt att bara gaska upp sig, kroppen minns ju hur hemskt det var (både fysiskt/psykiskt) och det är inte lätt att "jobba bort". Hur som helst så är väl förberedelser det bästa och att prata av sig, hur mycket som helst. Kram på er!

Åh fy, så jobbigt några av er har haft det! Läskigt med bebisar som "far ut" / ned i golv osv! Min förlossning var ju också hemsk, men det här känns än värre! Hoppas att era barn mår bra idag och att ni (trots starten) har goda relationer till dem iallfall. Jag hoppas också att ni på något sätt kan få upprättelse om inte annat genom samtal och på det viset försöka komma vidare. Skickar en stor kram (även om det inte är till mycken hjälp, men ändå!) KRAM på er!

Jag var och pratade med läkare (via bm) nu i måndags. Han skulle i sin tur skicka en remiss så att jag ska få komma och prata "med rätt personer" som han uttryckte det. Jag upplevde att han tog mig på allvar iaf, vilket känns skönt. Han sa också att den här gången kommer att bli mycket bättre och jag kommer att få ordentligt med uppmärksamhet/stöd. Förra gången blev jag lämnad mycket ensam p.g.a. flera andra samtidiga förlossningar och jag tyckte att hjälpen/stödet var väldigt "vagt". Jag frågade uttryckligen om hjälp att välja bra smärtlidring men fick som svar mera: "Jaa, det beror ju på hur du tycker..." Det kändes ju inte så säkert och pålitligt. Dessutom fattade jag inte riktigt att jag behövde hjälp, blev t.ex. liggande jättelänge i sängen med konstiga värkar och enorma krystreflexer och det enda bm sa när hon "tittade in" var "du får inte krysta nu!" och så gick hon igen. Läkaren jag pratade med nu sa iallafall att den här gången kommer de att veta när jag kommer in vem jag är och vad jag behöver/vill eftersom det noggrannt skrivs in i förväg. Det kändes ju väldigt bra när han sa det och så borde det väl fungera överallt, tänker jag? Det ska nog väldigt mycket till för att förlossning nummer två ska bli lika jobbig/jobbigare. Åtminstone så intalar jag mig det! Kram på er!