Aurorasamtal för omföderskor?

Jag tror att det är ganska vanligt att omföderskor går på Aurora-samtal, just pga en dålig tidigare förlossningsupplevelse. Jag var själv inte förlossningsrädd före min första förlossning, men blev det efteråt. Jag kommer att diskutera förlossningssätt med läkare inför nästa förlossning, när det blir dags.

Jag var också med om en incident i slutet av förlossningen. Yttre press, som var tänkt som hjälp, blev felaktigt utförd av en uska (det blev en kraftig stöt mot min mage istället). Efter detta blir jag uppmanad av bm att krysta allt vad jag kunde och barnet rasade plötsligt ut (men bm fick ta ett stort kliv åt sidan och fångade upp henne). Jag sprack oändligt mycket (syddes sövd på operation), blödde mycket från bristningarna och moderkakan visade sig ligga lös i livmodern. Inget förlossningssamtal efteråt.

Bm skrev inte i journalen att yttre press förekommit, utan av journalen ser det ut som om bristningarna och blödningen uppkommit spontant.

Ett halvår tog det för mig att inse vad som hänt. Under tiden led jag av svår oro, mardrömmar och problem med magen utan att riktigt kunna förklara varför. (Tydligen kom kroppen ihåg att det var ett trauma mot magen, men inte jag).

Jag kontaktade förlossningsavdelningen efter ett halvår eftersom jag upplevde att det inte gått riktigt till vid förlossningen. Väl där inser jag att incidenten med yttre pressen inte alls finns med i journalen! Chefen på förlossningen gör klart att det är precis så här en förlossning ska gå till och lägger hela skulden på mig för att jag sprack. De är minsann bäst i Sverige på att minimera bristningar och det var alla möjliga fel på mig som hade spruckit. Det var heller inget fel att utelämna yttre pressen i journalen eftersom den inte skedde av akuta skäl. (Men enligt patientjournallagen ska vidtagna åtgärder journalföras, akuta eller ej).

Någon avvikelserapportering var det alltså inte frågan om, utan snarare att sopa incidenten under mattan och förneka, både när den inträffade och när jag krävde en förklaring av chefen.

Skönt att du fick en bra andra förlossning iaf. Jag funderar på att åka till ett annat län vid nästa förlossning.

Jag anmälde faktiskt händelsen själv till Socialstyrelsen, eftersom jag förstod att chefen inte var så intresserad av att göra det. Där tyckte man att det fanns förbättringsåtgärder att diskutera och vidta på förlossningsavdelningen. Och bm fick en HSAN-anmälan, men ingen påföljd. Men jag hoppas att hon aldrig gör om något liknande igen. Jag anmälde även patientskada till patientförsäkringen, och där skrädde jag inte orden...

Egentligen är jag inte arg på bm, men jag hade bra gärna fått en förklaring till varför hon inte skrev som det var i journalen. Däremot stör jag mig på hur prestigeinriktad chefen var. Kanske fick bm inte komma till tals pga chefen. Jag har i alla fall kommit fram till att det inte lönar sig att rota i prestigeträsk. Men jag gillar inte att sådant som prestige ska inverka på den vård man får eller inte får.

Jag tror också att man är starkare som omföderska och därmed också har större möjligheter att kräva rätt behandling som omföderska. Som tur är går ju inte ens första förlossning i repris, utan det kommer bli en helt annan, unik förlossning nästa gång.

lilla pop skrev 2009-04-06 09:45:22 följande:

Jag känner igen det där. Jag var hos förlossningsläkare för att diskutera förlossningssätt förra veckan pga min bristning vid förra förlossningen och jag tror inte han förstod hur orolig jag var för att spricka så igen. Någon medicinsk indikation för kejsarsnitt hade jag inte ansåg han, men jag ska på tillväxt-UL i vecka 32 (är nu i vecka 18) för att se om barnet verkar bli stort och då kan beslutet komma att omprövas.
I gynställning kommer jag inte att föda igen, det är ett som är klart. Och några omotiverade åtgärder kommer jag inte att acceptera vid en vaginalförlossning.

Ja, jag läste den och reagerade på det korthuggna och snorkiga brev du fick första gången. Jag förstår inte hur avdelningschefen kan tro att någon person skulle vilja ha ett sådant svar på en sådan förlossningshandläggning. Det andra svaret som du fick är litet bättre, men de har ändå inte svarat på varför det inte fanns någon bm på rummet. Det är ju meningen att det ska finnas en barnmorska på rummet när barnet föds och någon sådan fanns ju inte. Misstag och incidenter sker ju, även inom förlossningsvården, men förlossningsvården verkar ha svårt för att erkänna sina misstag. Även om du inte anmälde till Socialstyrelsen så har du ändå markerat tydligt vad du tyckte var fel.

Du har i allafall skrivit en jättefin och positiv förlossningsberättelse där du kunnat separera själva förlossningen från incidenten.

De förlossningsberättelser som jag har skrivit i samband med mina anmälningar har fokuserat mycket på själva incidenten, eftersom incidenten saknas i journalen. Det som står i journalen är inte min förlossning, så jag har lagt mycket kraft på att tala om vad som verkligen hände.

Barnafödande är väl inte någon logisk process. Det enda som är logiskt är väl att barnet ska komma ut, men hur och när och under vilka omständigheter finns det ingen logik kopplad till. Inte ens efteråt går det att med logik förklara förlossningen med andra termer än att barnet har kommit ut. Vad jag vet, handlar en förlossning nästan bara om känslor. Dessutom är man ju fulldopad av hormoner som påverkar en känslomässigt.

Så, om man skulle kombinera känsla och logik inför sin förlossning, så skulle man väl logiskt inse att barnet kommer ut och denna insikt skulle ge en känsla av förtroende och kraft inför förlossningen.

Det är vad jag hoppas på. Även fast dottern kom ut för nästan tre år sedan, så pågår/spökar min första förlossning egentligen fortfarande. Men om andra också blir lika sjabblig, så vet jag inte hur jag skulle ta det. Då kommer jag ha två pågående förlossningar och det kan ju bli riktigt jobbigt...

Jag kommer att gå till specialist-MVC och göra en viktskattning i graviditetsvecka 32 (har BF 17/9) för att se om barnet verkar bli stort, då kan läkaren rekommendera snitt. Dottern vägde 4 kg och jag fick en partiell sfinkterruptur. Jag vet dock inte vad de sätter för viktgräns, för det är ju rätt troligt att nästa barn väger mer än 4 kg. Snitt är egentligen inget som jag självmant skulle välja om det inte vore för den tidigare sfinkterrupturen. Men det är först efter viktskattningen som jag kan börja förbereda mig för förlossningen, eftersom det är först då som jag vet planerat förlossningssätt.

Igångsättning är det ingen som talat om. Nu var ju jag hos förlossningsläkare redan innan jag varit på rutin-UL:et för att min MVC-bm tyckte att det skulle vara bra om vi kunde bestämma förlossningssätt redan nu så att jag kunde förbereda mig på förlossningen. Läkaren på spec-MVC tyckte inte att snitt var medicinskt motiverat, men när jag talade om att min mor fött barn som vägt 4kg, 4,5kg och sedan drygt 4,7kg så blev han lite osäker och tyckte att UL skulle göras i vecka 32, innan barnet blev alltför stort. Varken jag eller mamma gick upp mer än 7 kg under graviditeten och var normalviktiga innan.

Kan inte en igångsättning göra att förloppet blir svårkontrollerat så att det går för snabbt (=risk för stor bristning igen)?

Jo, det skulle jag också vara. Jag var totalt handikappad efter förra förlossningen pga sfinkterrupturen och det tog jättelång tid innan det läkte, men jag antar att man har rätt ont efter ett snitt också. Jag är dock inte speciellt positiv till ingrepp av olika slag (eftersom det var ett ingrepp, omotiverad yttre press, som orsakade sfinkterrupturen och den dåliga förra förlossningsupplevelsen).Intressant. Jag hade EDA, pga att det inte kom någon gas ur lustgasmasken hur jag än försökte andas i den. Men min EDA hade bara effekt i 1 timme efter påfyllning och bm fyllde bara på den varannan timme. Så det blev jojo-effekt av smärtan och jag jag skulle aldrig beskriva EDA som himmelriket, som vissa andra gör. Visserligen fick jag ju vila den timme som EDA:n hade någon effekt, men sedan blev det ju stor kontrast i en timme med svåra förlossningssmärtor, innan bm fyllde på den igen. Jag önskar att jag aldrig begärt EDA:n.

Dottern hade ett huvudmått på 37 cm när hon föddes, enligt journalen.
Men på BVC en vecka senare var huvudmåttet mindre och 3 veckor senare var måttet 37,5 cm.

Är det något annan som varit med om att huvudet krympt??

Jag funderar över om detta också kan ha varit felskrivet i journalen (som en hel del annat).

Ja, jag kan ju hoppas att det var fel på måttbandet. Bm hade ju dessutom skrivit i journalen att hon var 57 cm, fast hon bara var 52 cm. Om dottern egentligen hade mindre omfång än 37 cm, så kanske nästa barn iaf inte har större omfång än 37 cm...

Vad spännande! Har graviditeten också känts annorlunda denna gång?