Känner mig så hemsk och elak
Jag längtar efter mitt barn men inte förlossningen hade en skräckupplevelse sist. Har fått snitt bekräftat men inte förrens bf datum eller efter när vet vi inte och kommer få vänta ända till maj ev längre för att ens få datum satt. När jag var i v.9 sa jag som det var till min BM att jag mådde jättedåligt bara tanken på förlossning dök upp likaså sov jag endast tre timmar per natt. Bm sa att Aurora möte skulle äga rum innan jag kunde få prata med en läkare om ev snitt igen. Blev akutsnittad sist. Detta var i september jag uttryckte min oro för bm. I Februari hade vi själa efter mycket om och men lyckats ordna tid med en Aurora hade fortfarande svår ångest och sov mycket dåligt. I alla fall efter aurora mötet fick vi tid nu härmodagen att prata med läkaren snitt tyckte auroran var en självklarhet vi pratade även om ex förlossningen startade i v.36 och om det fortlöpte bra om vi ville försöka oss på vaginalt i så fall. Det kunde vi tänka oss bara vi kunde avbryta om vi kände att det inte fungerade. Sagt och gjort träffade förlossningsläkaren igår som beviljade snitt men tidigast bf dagen eller efter bf inte före då de inte snittar innan när det gäller förlossningsrädsla besked om datum kan vi tidigast få i maj.och startade det innan så måste vi försöka enligt deras rutin den rutin de skulle följt förra förlossningnen men inte gjorde så det känns ju inte så tryggt.
Mår om möjligt än sämre nu och tankar på en vaginalförlossning får mig illamående och tårarna rinner. Jag har tom fått plocka undan allt som har med kommande bebis att göra då jag inte klarar att se sakerna för det enda jag tänker på då är förlossningen. Har tom täckt över spegeln i badrummet för att slippa se magen och försöker tänka på tarmverd när bebisen sparkar. Sov en hel timme i natt har ingen matlust eller något. Det enda som håller mig i gång är första barnet jag har slutit mig killen och jag pratar endast om vardagliga saker inte att vi ska ha barn. Jag vill inte ens ha foton av magen som var så viktigt förut. Har messat alla mina vänner och bett dem att inte ta kontakt förrens jag visar att jag orkar...de vet inte varför...
Jag känner mig så hemsk mot mitt kommande barn men samtidigt känns det som om jag inte kan göra annat för tänker jag på det kommande barnet brytar jag ihop och då blir ju det redan födda barnet lidande.
Jag har ringt ett annat län idag och ska försöka få komma dit men nu ska man vänta på att den läkaren ringer upp och när det blir vet jag inte.
Pratade bla med min mamma för att få åtminstone ett tröstande ord äh det är la inget att oroa sig för det är ju jättelångt kvar innan du är där var de tröstande ord jag fick.
