Varför är så många tjejer ihop med idioter??

Kastar mig in i diskussionen
Intressant ämne.

Min syn på vad man som utomstående ska göra är helt enkelt vara en bra lyssnare och va en bra vän/familjemedlem. Är så lätt att säga dumpa, men inte vad man säger om man verkligen bryr sig om personen.

Jag är uppfostrad i att man ska ge av sig själv. När jag ser tillbaka på min uppväxt är jag tacksam för att jag lärt mig mycket om kärlek etc. Men visst har jag fått min släng av sleven av att vara ett "byte för vargarna" som det känts ibland. I mitt fall berodde det inte på dålig självkänsla att jag stannat i destruktiv relation. Jag kände helt enkelt att min man var osäker och "säkert" skulle kunna ge kärlek bättre om han fick mer tålamid och förståelse av mig. Nu blev det inte så. Han behövde trycka ned mig för att själv känna sig stark och bra.

Är svårt veta när det är dags att gå. jag tycker man ska kämpa och ge det allt. Jag kan inte släppa det innan om jag verkligen älskar min partner.

En sak jag undrar över och som skrämmer mig lite...jag har upptäckt att det är rätt vanligt nästan "kutym" i många familjet att klippa kontakten med någon liksom för att tvinga fram sin vilja. För mig är det här så främmande - ska man lösa nåt måste man diskutera. Det är inte alltid man kan kompromissa - men man kan alltid förstå båda sidorna. Eller? Ingen är av naturen ond - man har olika behov pga situationen. idag är jag lite cyniskt och undrar om två kan va starka i en relation om inte båda har plattformen känslomässigt och praktiskt klar innan de går in i den.

Många har nog inte möjligheten att bygga upp en känslomässig grund innan de börjar ha relationer (tyvärr). Själv har jag satt gränser när jag tycker relationen kränker mig, men lämnar ändå en dörr på glänt föl folk ändras. Jag utvecklas hela tiden så det antar jag andra också gör.
= balansgång mellan att inte vara naiv idiot och att inte va för stolt för sitt eget bästa

Julmusten du förstår precis - exakt så är det

Filosofen - det jag menade med känslomässig grund är det man tar med sig IN i relationen. Visst ska man ge vad man vill ha etc, men kruxet i relationer är att din partner ofta har helt andra behov än vad du har så för att det ska funka måste man kunna visa hänsyn, respekt etc leva som man gör när man lever i tvåsamhet.

Jag har levt i en destruktiv relation och det som fick mig att dra öronen åt mig var att om jag visar respekt och inte får det tillbaka är det nåt som är fel. Jag vill bara flagga för att man inte behöver vara nån "svag brud" för att hamna i en sådan relation. Det går gradvis och är man stark har man också en hög ribba innan man verkligen kastar ut karl

Ibland undrar jag hur många relationer där ute som inte hade spårat ut mer om inte mannen fick mest som han ville. Men jag får hopp av att se bra relationer omkring mig där både mannen och kvinnan har röst och får plats.

Måste tilläggaännu en gång att efter den relation jag varit i i nästan 4 år kommer jag att förutom en sund känslomässig grund (har man rett ut relationerna i familjerna, kan prata med föräldrarna på vuxet sätt etc) ett sund praktisk grund. Jag gick på knäna för att hålla ekonomin ihop iom att exet hade struntat i allt "och man ska ju hjälpa varandra". Jag undrade hela tiden om han inte var ihop med mig mest av praktiska orsaker, själv hade jag det sämre praktiskt sedan vi blev ihop. En man (eller kvinna) som klarar sig själv blir inte ihop med mig av något annat än kärlek.
Nä alla där ute, var noga med papper på allt (hade jag och det är jag glad för), tycker din partner att det är kärlek att riskera pengar för honom/henne så vill personen bli omhändertagen va ett barn. Man fortsätter ändå vara två individer med eget ansvar för att lösa sina problem.

Den här tråden tar verkligen upp saker jag själv grubblar mycket över

Själv förstår jag inte än idag hur jag kunde hamna i en destruktiv relation. "Alla" ser mig som en stark kvinna och jag minns hur jag det första året tänkte att Han självklart inte vill ha en dammtrasa till tjej, för varför då välja mig....sen började jag förstå att det kanske gjorde det mer intressant med lite motstånd.
Det som gjorde så det tog evig tid för mig att ta mig ur det var att Han är supertrevlig så fort det är andra med. Jag blev mer och mer ett ufo som mådde dåligt pga lögner, psykisk och fysisk misshandel och att få höra hur fel jag var. Det tog tid innan jag berättade för någon, för det är inte sånt man snackar om. Sen reagerade alla på det sättet som är det värsta - polemiserade och kvar stod jag själv.
Snacka om att man känner sig sjuk i huvudet då...
Än idag pratar jag och beter mig som en misshandlad kvinna. Och det är JÄTTESVÅRT att ta sig ur det. För vem vill man mest ha tröst av - jo förövaren...
Jag har också läst boken Kvinnor som älskar för mycket och känner igen mig där.
Kommer alltid att älska xet i ett hörn av mitt hjärta. Hoppas bara självbevarelsedriften växer till sig lite.

En som vet - att man vill bli tröstad av "förövaren" är helt normalt...han har ju tryckt ned en, gjort en beroende genom att straffa varje tecken på självständighet. Jag kände det som ett evigt tassande på tå som aldrig dög.
Alltså det är hela två år sedan jag började bryta mig loss. Helt fri kan jag inte säga att jag är för han har makt över mig än idag. Har format mitt beteende. Jag, liksom de flesta andra tror jag, var inte bara en mes. Jag sa ifrån, fortsatte va "mig själv" så gott det gick.
Men kvar finns ändå känslan att bara han kan "hela" mig för det var han som eliminerade mig. Supersjukt men vad göra. Skulle behövas lyxiga gratisspas (behandlingshem låter så trist) för sargade hjärtan. Känslan kommer när jag varit för länge ensam eller bland andra som bara pratar kärleksbekymmer (och hur många brudar gör inte mest bara det)

"En som tro". Mitt ex är ingen "farlig kille". Vanlig svensk hygglosnubbe med chefsjobb. Alla tyckte jag hade hittat värsta catchet när vi sågs. Supersnäll och det var han som "drog" relationen, kämpade för att få mig.

Man kan aldrig veta hur nån sedan är i relation. Att han varit likadan mot sina andra tjejer som mot mig vet jag sedan att vi gick i familjeterapi.

"En som vet" - det tog slut mellan oss som sist för en vecka sedan För 111 gången. The story never ends....

Texten av Unni var verkligen bra.

"En som vet", cirkeln tar aldrig slut innan VI blir starka nog att sätta stopp för det. Och det är supersvårt. Blir så tomt när man levt i drama länge (är inte passion just drama?).
Vad han gjort? En hel del....vill inte berätta så detaljerat så nån känns igen men i allmäna ordalag är det:
1. Ekonomiskt: han lånade inte pengar av mig - maskerade det som att han skulle hjälpa mig med grejer som jag aldrig såg röker av. Pengarna gick till skulder han hade till exet (jag sa sen att du kunde ha frågat och lånat). Jag fick tillbaka pengarna efter 1,5 år men den känslomässiga svedan lever kvar. Han pratade mycket om att han inte gillade kvinnor som tog HONOM för pengarna så det var jag som betalade mest helt klart.
2. Fysisk misshandel: 3 ggr ansikte, trycka upp i vägg, sitta på bröstkorgen veva på, riva ned saker (allt var mitt fel för att jag provocerat honom såklart. Kan dock tillägga att det var länge sedan jag höjde rösten mot honom när vi är i samma rum jag har alltid mjuka lugna rösten när jag får en syl i vädret). Inbrott hemma hos mig en gång. Tog nycklarna.
3. Psykisk misshandel: kontroll, vi ses och hörs bara när han vill, så var det även när vi var gifta och bodde ihop. Jag visste aldrig när han skulle komma. Har inte tillbringat en hel dag med honom förutom på semestrar och då blev han väldigt rastlös och "edgy" mot mig. Fixar inte va länge med mig helt enkelt. Sedan är jag såklart helt usel och har en massa fel som jag vägrar erkänna - allt beror på min tragiska uppväxt att jag mår som jag gör (inte att jag blir orolig över att han dumpar mig titt som tätt, inte får prata hur jag vill, inte vet när vi ska ses etc). Sätter i system att öppna upp förväntingar på att vi ska göra nåt kul och sen...blev det inget. han måste jobba.

Senast inatt smsade han mig vilken hora jag var för att jag inte svarade när han ringde kl 6 efter att ha varit på krogen. Jag låg hemma och sov med tel avstängd för att slippa bli orolig. Är redan nervig så det räcker...

Bimsan - förhållandet VAR verkligen passionerat. Också. Resor, spontanitet etc sånt som man vill ska finnas. Inget är som sagt svart eller vitt - gråskalan kan man lärr gå vilse i.

Exet är alls ingen dålig person. Inte särskilt elak heller förutom mot tjejen om hon inte är kontrollerbar, ger tillräckligt mycket kärlek. Han är jättebra stöd till sina polare.

Kan tillägga att jag sårade honom ofantligt när jag kastade ut honom (för att ha möjlighet klara mig ekonomiskt och inte förlora lägenheten-det var på snabb väg utför och han betedde sig ändå inte som han bodde där) och det är det som han hämnas för idag tror jag. Själv har jag kanske lättare än många att droppa och gå vidare. Orkar inte ta åt mig allt skit som händer. Glömmer det mesta (förtränger).