Varför är så många tjejer ihop med idioter??

Tjejer, ibland är det så enkelt att man faktiskt är kär. Det, i kombination med lite dåligt självförtroende kan bli förödande.

Jag kan visserligen bara prata för mig själv. Jag blev kär, man styr inte över sina känslor.
Det var även mitt första förhållande, så ärligt talat visste jag inte helt hundra hur ett bra förhållande ser ut. Det som ni anser normalt (förmodligen för att ni upplevt det) är för mig något man bara ser på TV.
Oftast är ju inte killen 100% direkt, det smyger på, och utan att man själv är medveten om det så har man hela tiden dragit fram gränsen för man ska tåla från en kille.

Och om man SKA göra slut med en kille pga av sviniga saker han gjort, så måste man erkänna för sig själv hur illa det är, och det gör ONT! Det blir som ett skydd för sig själv, man fortsätter och intalar sig själv att det är så här det ska vara, för att skydda sig själv för en smärta man ännu inte är redo att ta itu med..

Ja, alla sa åt mig att dumpa honom. Vet att de menade väl, men det fick mig att skämmas över att jag trots det stannade hos honom. Det ledde till att jag började ta avstånd från vännerna och blev ännu mer beroende av killen..

Precis så är det! Men i mitt fall sa folk till mig, att de hade rätt, jag borde ha lyssnat
DET e jobbigt!

Vad som fått mig att lämna... Jag har länge mått dåligt, och vetat att nu har det gått för långt, så jag har under lång tid samlat styrka för den dagen jag skulle vara redo.
Fast om jag sa vara ärlig så vet jag inte om jag är helt fri från honom än, jag tar dagen som den kommer. Jag älskar fortfarande honom, men nu tar jag inte vad som helst mer, jag är starkare nu efter att jag insett att jag ändå klarar mig själv.

Ni kommer inte förstå varför man stannar förrän ni är i situationen själv...
Jag var själv så tuff och sa till mina kompisar med svin till pojkvänner att det bara är att gå. Gissa om jag skäms för det nu när jag själv stannat med ett svin... Jag var inte så stark som jag trodde att jag var...

"Hur kan man älska någon som trampar på en?" -- Man är kär, den delen av personen är så svår att ta till sig, så man förtränger att den ens existerar, så är allt bra igen. Så enkelt kan det vara. Man vänder och vrider på det för att förstå varför han gör så, då är det lättast att inbilla sig själv att det är ens eget fel, för då har man själv makt att ändra det, så att han kan bli en bra man.
Det är många faktorer, men jag kan ärligt säga att trots allt mitt ex gjort mig så älskar jag honom fortfarande, och jag tycker synd om honom, för det är ju något som gjort honom till det han är, jag vill veta vad och rätta till vad som är fel.

Och ni som säger att det bara är att gå, snälla säg aldrig det till en vännina som är i situationen. Ni har ingen aning om hur förnedrande det är att höra. Det är som att säga att ni ser ner på oss som stannar för att ni hade klarat er ur det så mycket lättare.
Man ska vara försiktig med att uttala sig om sånt förrän man faktiskt vet. Ni TROR att ni vet, men det gör ni inte...

mjukisvicki -- alla är olika, tror det beror mycket på vad du har bakom dig. Läs boken "kvinnor som älskar för mycket" så kanske ni förstår lite bättre. En teori i den boken är att om man har haft föräldrar som haft problem (t.ex en pappa som behandlade mamma dåligt) så letar man omedvetet upp killar som är som pappa, för att få en andra chans att ställa saker till rätta. vilket man oftast inte kan. Trodde inte på sånt trams att allt beror på barndomen innan, men efter att ha läst den har jag insett att jag är som jag är pga mina föräldrars problem, delvis iaf. Sen finns det såklart undantag som till allt annat. Tycker bara att det är ett intressant sett att se det på...

oftast mår man inte bra redan innan man träffar den här killen. Jag såg det som MITT misslyckande att han behandlade mig som skit, att det var jag som inte var bra nog för att få honom att älska mig. Det var ju inte hans fel att han inte kunde älska en så hopplös tjej som jag Så jag stannade, försökte "skärpa" mig, gjorde allt för att han skulle älska mig. Att släppa honom och gå vidare med någon annan fanns inte i mitt huvud, varför skulle någon annan kille älska mig när den jag har inte gör det?

Har man en dålig period så är man så lättpåverkad, jag hade otur och träffade honom när jag var som svagast, och tänkte verkligen inte klart. Det ser jag NU, men då var inte mina tankar något som jag själv reagerade på, jag var ju normal...

mjukisvicki - har du någonsin varit riktigt deprimerad och haft väldigt dåligt självförtroende? Den inre rösten är ens största ovän då, det är den som säger till en att man får vad man förtjänar, och detta var vad jag förtjänade.Det är så himla svårt att förklara.. När jag insåg vad jag hamnat i så blev jag själv chockad och tänkte "hur gick detta till?". Jag som var sååå stark och självständig en gång i tiden. Helt plötsligt fanns det inget av mig kvar där inne.

Sen om man har haft ett bra förhållande tidigare så tror jag det är lättare att säga stopp. Man vet vad man kan få då, man vet att det finns bättre. Jag vet inte det nu, för jag har aldrig haft en bra förhållande. Vet inte hur det skulle vara då...

moch -- VÄLDIGT dumt skrivet! Du är verkligen clueless

Men du har kanske inte heller träffat en kille när du var så nere som gjorde allt för att dra ner dig lite till...
Detta kan verkligen hända ALLA, jag vet att ni inte vill tro det, men till er som tror ni är så mycket bättre och starkare, den dag ni hamnar där, OM ni har den oturen, så kommer jag vara den första som säger "told you so!"

Bimsan -- klart att alla har ett val, ingen är dömd att leva så för alltid om dom inte vill. Men man måste ha styrkan till att göra en ändring först, och det kan ta tid. Man behöver STÖD och förståelse, få höra att det är OK att göra ett misstag. Jag stannade delvis för att jag skämdes, alla tyckte redan att jag var så dum som var med honom så nu har jag redan förstört allt i andras ögon.

Men till slut hamnar man på botten, och man får nog! Det är då man hittar styrkan att resa sig. Kvinnor som är i såna här förhållande kan vara envisa som synden, annars hade dom gett upp sina försök att ändra mannen direkt.Men den envisheten är också det som hjälper dom igenom det hela den dagen de är redo för att ta steget.

Julmusten -- Tycker att du är mycket klok, och du har empati till skillnad från vissa.

desiderata -- Jag trodde jag var den enda som faktiskt ville bli tröstad av killen som gjorde allt det mot mig. Så skönt att veta att jag inte var den enda. Det är inte klokt egentligen...Alla andra kan göra allt för att trösta, men det blir inte "bra" förrän det är han...

Precis så var jag också, jag trodde på fullt allvar att jag fortfarande var stark.Jag sa ifrån, men samtidigt stannade jag ju. Har fortfarande svårt att förstå "mönstret", att det faktiskt stämmer hur mannen beteer sig och hur kvinnan reagerar mm.
Allt det du skriver, det är min värld också.Det är visserligen inte så länge sen jag kom ifrån min kille, en månad sen uppbrottet, men jag kämpade länge för att bryta mig loss, lite itaget.

Kommer aldrig glömma vad han gjort mot mig, och jag har verkligen lärt mig en rejäl läxa. Tror tyvärr att min nästa kille kommer att få betala för allting, för jag är en helt annan person nu. Har inte så mycket övers till killar över lag för tillfället, och det finns inte en chans i helvete att jag någonsin kommer att lita på någon av dom igen.
Jag vill inte vara sån, men jag gör allt jag kan för att inte hamna i samma situation igen.
älskar honom ff, men hatar honom för den personen han gjort mig till..

en som tro -- det är sant, men tror att det är ganska omedvetet. Man följer ett mönster utan att själv veta om det. Jag har alltid dragits till såna killar, snälla killar klarade jag inte av, kunde inte respektera dom.
Men det ligger ju saker bakom det också.
tjejer som föredrar farliga killar tror många gånger att de inte förtjänar en bra. Tro mig, det är ingen som VILL bli så sårad. Det är inte alltid man förstår sig på sig själv.
Jag har blivit medveten om mitt mönster, och orsaken till det, och nu vill jag aldrig mer ha en sån kille igen. Längtar efter de snälla killarna som jag alltid sprungit ifrån tidigare.

Desiderata -- det är som en ond cirkel, tar aldrig slut. Får man fråga vad han "gjort"?

Bra text skriven av Unni Drougge:

Det krävs två för att dansa tango. Hur många gånger har inte en misshandlad kvinna fått höra det? Stannar man kvar i ett uselt förhållande får man ta det på sitt eget konto. Det tragiska är ju att det ligger en sanning i detta påstående. Man har varit med om att låta våld och förtryck pågå. Och ett förkrossande stort antal kvinnor som polisanmält sina misshandlande män och/eller flytt från dem, återkallar sin anmälan och kastar sig i sin plågoandes armar igen.
Jag var själv där. Så vad svarar man? Jamen han är inte bara våldsam! säger man. Och det stämmer. Vore ett klassiskt misshandelsförhållande endast en jämmerdal, då hade valet att lämna hustyrannen varit en smal sak. Men de allra flesta som haft en misshandlande partner kan intyga hur ångerfull och omtänksam han är varje gång han gett sin kvinna en omgång med knytnävarna. Smockorna övergår i ljuva smekningar och han är plötsligt precis den kärleksfulle man varje kvinna alltid drömt om. Och vad hon i detta lugn efter stormen lär sig då ? för det handlar om inlärning ? är att den ende som kan väcka upp henne från mardrömmen är just den mannen. Han är frälsare och bödel i ett. Men för den misshandlade kvinnan går det inte att se både frälsaren och bödeln samtidigt, ty glappet är så hisnande stort. Hon föredrar att bortse från biverkningarna när frälsningens sötma genomsyrar henne. Processen är nämligen skrämmande lik narkotikatillvänjning. Den som upplevt ett kemiskt framkallat men intensivt lyckorus vill gärna uppnå denna känsla igen. Ett misshandelsförhållande inleds i likhet med de flesta förhållanden med en himlastormande passion. Felet sitter inte i den flygande förälskelsen, utan i landningsstället; det fälls aldrig ut och de bägge älskande kraschlandar rätt ner i den solkiga verkligheten. En man som slår brukar skylla allt på kvinnan. Han trodde på en primitiv nivå att han funnit en god fe som skulle trolla bort både orosmoln och kala transportsträckor. Och så spricker bubblan: en kvinna av kött och blod med mänskliga svagheter träder fram. Ibland kanske hon tillochmed skäller och gnäller ? som en riktig hondjävul! Han straffar kvinnan som han anser har plockat ner honom från himmelriket. Och efteråt är han livrädd att hon ska lämna honom. Fastän han halvt har ihjäl henne är han nämligen extremt beroende av sin kvinna. Därför måste han få sin partner att också bli beroende av honom. Så han erbjuder lindring på samma sätt som när en heroinfix omedelbart ersätter abstinensens helvete med en skjuts till ett artificiellt paradis. Men drogen, liksom mannen, är ju själva upphovet till lidandet och här ligger paradoxen. Den blåslagna kvinnan som nyss tänkte ?aldrig mer? får sin belöning. Den kärleksfulla versionen av mannen är tillbaks. Vad hade jag varit utan honom? tänker hon. Så tänker narkomanen också om sin drog.
Och precis som när det gäller drogberoende, slutar inte sällan ett misshandelsförhållande med döden. Ju längre man håller sig kvar i det, ju mer bryts man ner.
Det krävs två för att dansa tango ? visst. Men alla kan råka ut för en dålig danskavaljer. Och det skulle gå lättare att avbryta dansen till en varm applåd och tapperhetsmedalj för att man haft styrkan att stå ut så länge. Vad en kvinna som lyckats ta sig ur ett destruktivt förhållande istället får höra är att hon hade sig själv att skylla eftersom hon inte gick tidigare. Men en av de främsta orsakerna till att hon stannade så länge var just att hon tyckte att hon hade sig själv att skylla. Mannen bestraffade ju henne för att allt var hennes fel och hon hoppades att han hade rätt. För den som äger makt att förstöra, äger också makt att bevara. Och vad kvinnan ansträngde sig så för att bevara var relationen till den man hon trots allt älskade. Men det krävs två för att dansa tango, inte sant? Kvinnan i ett misshandelsförhållande får tyvärr ombesörja hela dansen. Och efteråt får hon städa dansrotundan eftersom hon var så dum att hon dansade hela natten. Är det detta de kallar tango?

Du e för go' julmusten
Och jag måste erkänna att jag ser faktikst fram emot att börja leva singellivet igen. Känns som en hel evighetssen, och just nu kommer jag inte ihåg varför jag inte förblev singel, det var så mycket lättare då

Som jag ångrar all tid som försvunnit tillsammans med honom... Jag t.o.m försökte dra förhållandet längre hela tiden, ville förlova mig, skaffa barn och hela paketet. Tack gode gud att jag inte gjorde det. Vad tänkte jag med
Nu ska jag bara träffa drömprinsar i fortsättningen

desiderata -- känner igen allt du gått genom... Men jag var så desperat av att få honom till att älska mig så jag tyckte inte det var så farligt med t.ex misshandeln DÅ. Han fick göra vad han ville mot mig bara han var min och älskade mig. Så konstigt nog "led" jag inte så mycket av just det. Men hans otroheter däremot, det var det som knäckte mig det var så himla mycket värre än allt det andra tillsammans.

Inser nu hur fel jag var då. Hur kunde jag bli så desperat? Jag såg det inte ens själv när det kom smygande.