Fick en total sfinkterruptur grad 3, dvs att man har spruckit ifrån slidan och ned genom ändtarmen, när jag födde mitt första barn.
Vill gärna att min dotter ska få syskon men vill inte föda vaginalt igen. Har mött så många barnmorskor som varit totalt okunniga i vad en sfinkterruptur innebär och är livrädd att bli nekad snitt.
Någon här som fått samma/liknande skada som jag och blivit nekad snitt?
Här har du en, jag fick avslag på min snittremiss!
jop skrev 2009-01-24 21:50:49 följande:
Jadå, jag kan berätta massor! 
När jag fick min son, så fick jag en partiell sfinkterruptur grad 3. Han var stor (5380g, 58 cm) och det var en jättejobbig förlossning. Bebisen mådde dåligt under slutskedet, han togs om hand direkt av barnpersonal, hann inte ens se honom innan han var ut ur rummet.
Jag gick dessutom över tiden med 22 dagar.
När jag var på efterkontroll så sa min bm att blir du gravid igen så sak du inte behöva gå över så länge, utan man kan sätta igång dig vid max 40 fulla veckor osv.
Sen blev jag olpanerat gravid i början av 2008. och sen började ett helvete av olika turer mellan doktorer.
När jag var på inskrivning hos samma bm som förra gången, så sa hon att jag i princip kan välja mellan snitt eller vaginal förlossning, då jag har ett snitt i babaget då mitt första barn föddes.
Visste inte riktigt hur jag ville ha det, men var självklart rädd för att spricka upp på samma sätt ännu en gång, och att det kanske inte går att laga lika bra igen.
Hon bokade in mog hos läkaren på mvc. Den här doktorn tänkte minsann inte skriva någon snittremiss, för enl henne så kunde jag föda vad som helst om jag nu fött en 5-kilos! 
Hon menade på att vi gör en viktskattning v.36+38 och om barnet är tillräckligt stort så sätter dom igång mig, är den väldigt stor så snittar de mig. Blir det en vaginal förlossning så ska de klippa mig och inte låta mig spricka bakåt som sist. okej.
Det går ett tag, pratar med en annan gynekolog som absolut inte tycker jag ska föda vaginalt! Enl honom är det lättare att laga ett hål på magen, än ett hål där nere. Han skriver en snittremiss som jag tyvärr får avslag på! Blir kallad till ett möte på sjukhuset ang remissen. Enl den doktorn gör man inte viktskattning längre, och snitt är det inte tal om. Jag fick ju "bara" en partiell sfinkterruptur. Hon bokar in mig på en ny tid i v.39+5, då de ska kolla om jag är mogen för en igångsättning. Går därifrån gråtandes, känns som ingen lyssnar på MIG, utan kör över mig, och vill att det ska göras på deras sätt, det som känns bäst för DOM!
Nu har min bm slutat, så jag får en ny. Jag sitter där å gråter på varenda besök på slutet, är så rädd för att föda och att det int ekommer att gå bra.. hon säger att hon inte kan göra något och att jag ska försöka göra som doktorerna säger. Känns som jag inte får nåt stöd alls av henne! 
I v.39+5 är jag på kontroll igen på sjukhuset. Livmodertappen helt omogen, doktorn vågar inte sätta igång mig. Skickar hem mig med en y tid om en vecka.
Kommer tillbaka efter en vecka, samma status, helt omogen livmodertapp. Han säger; vi sätter upp en ny tid om en vecka, och är du fortfarande omogen så får vi snitta dig.
Både jag och min sambo säger att nu får det verkligen vara nog, färdigvalsat! Jag orkar inte hålla på så här, det var precis samma visa förra gången, och vips hade jag gått över 22 dagar och bebisen var jättestor!
JAg sa till honom att om du ändå tänker snitta mig, så sätter vi upp en tid för detnu, för jag går inte härifrån utan ett datum. jaha, då gör vi så sgäer han då! 
Detta var på torsdagen, blev sen snittad på tisdagen. Ut kom en Leo kl.10.49, 4660g och 56 cm lång. Han hade en äkta knut på navelsträngen samt att den låg virad runt halsen flera varv! Så det var nog en evinnerlig tur att det blev snitt iaf!
Sen när bebisen var ute så började nästa helvete... när moderkakan har släppt så ska ju kärlen inuti livmoden rdra ihop sig.. det gjorde dom inte på mig, utan de stod vidöppna och pissade ut blod! 2 förlossningsläkare som opererade mig fick ringa in bakjouren på specialförlossningen för assistans, det var 3 narkosläkare och massa annan personal. De fick försöka med allt möjligt, men till slut var de tvungna att lägga in en ballong i livmoden och fylla den med koksalt samt ge mig Syntocinondropp i massor för att försöka stoppa blödningen. Sen fick jag ligga på IVA i 1 dygn med hemska smärtor.
Efter 1 månad fick jag infektion i både snittet och livmodern och blev inlagd igen, med 2 sorters intravenöst antibiotika osv.
Så detta var verkligen en pärs... MEN! Jag ångrar ändå inte att det blev ett snitt, för hade jag fött vaginalt så kanske inte min lilla bebis funnits idag.
är dte något mer du undrar över så är det bara att fråga! 
Oj, det blev lite långt.. 
Hoppas du orkar läsa.
Inte nekad, men har valt vaginal födsel, efter att ha varit på kontroll där allt såg jättefint ut.
Här i Danmark är rekommendationen att om man inte haft komplikationer sen förra rupturen så föder man vaginalt. Risken för att spricka var ju liten första förlossningen, och den är ännu mindre denna gång, trots att vi har spruckit en gång förut.
Om det varit stor operation, och korrigeringar efteråt pga komplikationer, menar de att det är svårare att rätta det än magen. Annars är bukoperatinen större, och kan som läst ovan vara livsfarligt.
Man SKA kunna få kejsarsnitt på 'humanitära' grunder, alltså psykiska, men om du är orolig, så ljug och säg att du läcker ibland, så borde det också kunna göra susen.