Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

Hittade just den här tråden och fastnade vid datorn. Pratade med läkaren tidigare idag inför kommande operation och man vill ju gärna veta hur andra upplevt det. Jag har rejäla problem sedan min första förlossning för snart sju år sedan, då var jag 33 år. Då fick jag en total sfinkterruptur, tror att det brdömdes som grad III. Det tog tre måndaer innan jag kunde sitta utan smärta igen.

För nio månader sedan födde jag mitt andra barn. Vaginalt efter många om och med. Precis som andra skrivit här är graviditeten i sig ett stort problem så en vaginal förlossning skulle varken göra från eller till.

Jag har mitt i allt elände haft tur eftersom jag fått hjälp av läkaren som sydde mig för sju år sedan under hela tiden. Det var också hon som upptäckte framfall, främre slidväggen är värst, men både livmodern och bakre väggen är påverkad. mellangården finns inte. Musklerna har släppt. Jag fick också träffa sjukhusets främsta specialist under andra graviditeten för att bedöma hur en vaginal förlossning skulle påverka. Och det är nu henne jag pratar med inför op. Hoppas att det blir hon som gör den!

Början av september har vi sagt. Vill inte vara låst av restriktioner hela sommaren och det ska ha gått ett år plus att jag ska ha slutat amma helt med marginal.

Det jag vill säga till er som har prolem och av någon anledning inte kan opereras för närvarande är att fråga om ni kan vara hjälpta av en prolapsring. När jag har en sådan känns mina höfter en dem smalare och jag kan gå i trappor och slipper merparten av urinläckaget. Det måste inte vara livmodern som är problemet för att det ska vara lönt, på mig är det cystocelet som hjälps upp mest. Men i Sverige använder man inst så ofta ring på yngre kvinnor. Litre bökigt att hitta rätt storlek och lätt att få svampinfektion, men den försvann med långtidsbeh av diflucan.

Jag har varit väldigt handikappad eftersom det känts som att allt ska trilla ut och jag läckt urin och utan ringen hade jag inte stått ut.

Men läkare är väldigt olika. en del (ofta manliga...) är väldigt respktlösa i det här sammanhanget. Jag har gått gråtande från KK...

Jag har inte riktigt fått besked om hur bra det kan bli, men det låter som hon tror på rejäl förbättring. Inte heller vet jag ännu exakt vad som ska opereras eller hur. Det var det vi talade om idag.

Hon vill se mig igen efter att jag varit utan ring i en månad för att bedöma på nytt, ska göras i maj/juni . Det är ofta så att när vävnaderna har stöd av prolapsring återhämtar de sig "tillfälligt" och det ser bättre ut än det ska. Alltså behöver jag låta det hela förfalla lite igen för att hon ska kunna bedöma omfattning av operationen.

Slutat amma med marginal betyder minst tre månader, jag riktar nog in mig på någon månad till för säkerhets skull. Ju mer i normalläge hormonerna är desto bättre.

Exempel på respektlös läkare är en som inte orkar titta i journalen 1,5 m bort vad det ska vara för storlek på prolapsring. Han hade så bra ögonmått, "det ser man ju vilken storlek det är".  Så han tog en för stor ring och "smällde in" den vilket gjorde vansinnigt ont. Jag fick skav och fick ta bort den igen. Han glömde desstom bort att journalföra besöket.

Jag har kontakt med Skånes universitetssjukhus Lund, Pia Telemann. Tack för tipset om din läkare och artiklar, jag ska söka lite när jag har tid. Är alltid intresserad av att läsa på lite för egen del.

Jag vet att det är lite olika uppfattningar om tid efter avslutad amning osv. De säger "det ska helst ha gått" ett år efter förlossning och tre mån efter avslutad amning, så det är inget absolut krav. Efter förra grav var jag uppsatt för op efter ett år minus några dagar. Den gången beslutade jag mig ändå för att avvakta. Eftersom jag redan stått ut så länge och jag dessutom inte vill ha några restriktioner i sommar så resonerar jag som att det är lika bra att ha god marginal.

Efter min förra graviditet väntade jag tre månader efter avslutad amning innan jag kollade synen. Behövde nya glasögon. Inte så långt senare var synen tillbaka på exakt samma som innan grav. Tar det som att det fortfarande var påverkan av amningen och det gör också att jag gärna vill ha lite extra marginal nu.

Länge sen jag var här nu. Man igår kom kallelsen till operation, och det blir redan den 7 september. Hjälp, kände jag. Och samtidigt, så skönt.

Har inte orkar fundera så mycket mer på vad som komma skall, men nu kände jag plötsligt ett behov av att ta reda på vad som ska häna med mig. Jag ska opereras i Lund och förutom att stärka upp väggarna i slidan (problem både med urinblåsa och ändtarm) så ska livmoderna "hängas upp" med ett nät invid ryggraden. Det senare sker med robot via titthål. Dessutom ska läkaren försöka hitta och fästa fast muskler i bäckenbotten och bygga upp nåt mellangårdsliknande, för någon mellangård finns inte kvar.

Jag har gått med detta sedan min första förlossning för sju år sedan och har haft prolapsring i flera omgångar. Då har vävnaderna "hämtat sig" lite och när ringen tagits ut har det varit lite bättre ett tag. Mitt andra barn är nu 15 månader.

Jag har störst problem med tyngdkänslan, ibland skav och begränsar mig väldigt mycket i rörelse för att slippa känna att jag inte håller ihop. Dessutom urinläckage.

Tar tacksamt emot tips på bra läsning för att sätta mig in lite mer i vad som ska göras osv. Någon som har erfarenhet av mellangårdsplastik?

Nu väntar nog familjen på middag, så jag får läsa vidare här senare. 

Jag har haft kontakt med Ann-Kristin örnö och med Pia telemann i lund. Båda mkt bra. Har dock haft sämre erfarenheter av andra mer tillfälliga,läkarkontakter. Sjukskrivning 14 dagar till en månad, gick inte att veta på förhand.

Idag har jag varit på inskrivning inför operationen imorgon. Skakade som ett asplöv de första timmarna tills jag fick träffa min doktor, då blev det lugnare. Narkosläkaren var väldigt bra också, så förutom att jag är supernervös och halvt skräckslagen som känns det bra :-/ Sover hemma inatt.

Först blir det titthålsoperation med robot och då hänger de upp livmodern vid ryggraden mha ett nät. Efter att ha sett hur mycket bättre det hela blir då så får hon se vad som ska göras åt främre och bakre slidvägg. Hon visade i ett datoranimeringsprogram hur det ser ut nu och det är inte mycket som är på rätt plats. Men det är tydligen hela slidväggen som ger sig och inte så att urinblåsan egentligen gett sig så mycket, men en stor bula känner jag som buktar ut.

Så ska hon bygga upp en mellangård och försöka leta upp muskler och fästa in dem på rätt plats.

Det låter som att det kommer att göra riktigt ont i efterhand.

Efter min förlossning för 7 år sedan då jag fick skadorna kunde jag inte sitta utan smärta på tre månader. Då hade sfinktern gått helt av, och det gör tydligen ondare, så riktigt så illa ska det inte bli hoppas jag. Läkaren berättade iaf att det pågår fortsatt arbete för att hitta sätt att åtgärda den här typen av skador direkt, det låter positivt. Jag är glad för att jag var med i en forskningsstudie då, för BM tyckte inte jag var skadad. Läkaren som kom konstaterade total sfinkterruptur.  

Undrar så hur det kommer att bli att inte lyfta min 15-månaders kille på minst en månad... 

Jag kan återkomma när jag vet hur det blir. Som jag förstår beror det på hur man mår.

Det finns nog risk för att det gör så ont att det är svårt att både sitta stå och gå. Jag tycker spontant att det låter svårt att klara sig med en veckas sjukskrivning. Minst två veckor och det lät verkligen inte som om min läkare trodde på det. Hon sade att det kan hon bedöma först när hon vet hur mycket hon har behövt sy. 

Min op beräknas ta mellan 2 och 4 timmar. Inga lyft på en månad, så att lämna på dagis får ju inte innebär kånkande på en massa saker då. Och barnen måste definitivt gå själva och inte behöva lyftas i och ur vagn/bil etc. Hoppas att du hittar en lösning som funkar för dig. 

Men innan du kommer till op har jag hunnit kvickna till så mycket att jag kan berätta hur det gick  

Jag håller med, datorprogrammet är verkligen en jättebra grej! Det blir så svårt när de ska försöka rita och förklara. Tyvärr funkar det inte på alla datorer, så när jag träffade läkaren i juni för att bestämma vilken op som skulle göras kunde hon inte visa. Glad att hon kunde det idag. 

Man får liksom respekt för att det kan ta ett tag att återhämta sig. Och för dig själv, jag har trots allt fått livet att fungera hjälpligt trots att det är väldigt skadat i vad läkaren kallar "jordens mittpunkt". Mellangården stabiliserar på många sätt hela kroppen, så utan den så blir det svajigt på många sätt.

Jag berättar när jag orkar. Hänger säkert här mer än vanligt när jag inte orkar annat

Tack för lyckönskningar  

Efter att ha legat hela dagen på avdelningen blev operationen inställd. De skulle inte hinna med mig också innan det var slut på narkospersonal. Känner mig rätt nollställd och urlakad, men har en ny tid på tisdag. så väntan på ersättningstid blev iaf rimlig.

Ja Isa73 och Hella, det var verkligen trist.

Känner mig helt urlakad idag och undrar hur jag ska orka ladda om till tisdag. Men då har de lovat att ta mig först. Eftersom de ska operera med roboten är det bara en viss sal som kan användas och det gör schemat mycket mindre flexiblet. Plus att det är två specifika läkare som ska vara med och det lägger stora krav på schemat, så jag är mycket glad att det inte blev en månads framskjutning eller mer. De fick flytta en annan patient, så hon blev väl inte heller så glad, men hon ska ha fått ny optid inom rimlig tid sade de.

Man kan ju undra hur trött man blir efter operationen, om man är så här totalmatt bara av uppladdningen, Nu har ju kroppen ändå inget annat än total fasta under väldigt många timmar att återhämta. Och jag hade ju dropp under tiden.