Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

Hej,

Jag födde mitt 3:e barn i våras men det var det första vaginalt. Det var en pärs och jag kände direkt att något var galet. Musklerna har släppt i mellangården, främre och bakre framfall. Känns som om underloivet är ett slagfält fortfarande. Det är så himla trist att inte längre komma överens med den delen av kroppen. Sexlivet är ju ingen höjdare direkt.

Jag blir så himla glad när jag läser mi79 och att din operation gått bra. Finns det fler solskenshistorier så dela gärna med er. Jag behöver verkligen höra det för jag har liksom ingen att prata med. Som ni säger - det är inget man pratar om på fikarasten direkt. Tack och lov träffade jag en bra gynekolog som tog mig på allvar och genast såg problemen o h det var såå skönt, operation efter jul. Men berätta hur det har gått för er! Snälla!

/L

Hej,

jag följer med stort intresse denna tråd, ffa tillfrisknandet efter operationen. Jag har framfall både bak o fram. Mycket tyngd och skavkänsla. Inga jätteproblem med varken avföring så länge jag inte blir hård i magen. Men jag har lite andra problem som inte så många skriver om - så jag tänkte fråga.

En annan sak som jag undrat över som känns lite pinsam är att jag hela tiden luktar surt nertill på ett sätt som det inte gjorde innan förlossningen. Varje dag, trots varsam tvätt och inga infektioner så luktar jag illa. Gjorde ni det med och i så fall - har det blivit bättre efter operationen?

å så en till fråga. Jag har en känsla av att vara VÄLDIGT vid runt slidmynningen. Tja - det finns ingen mynning längre. Det är liksom bara ett stort hål rakt in. Där kommer det in massor med luft hela tiden som är väldigt svårt att kontrollera. Tätt som oftast så "muspruttar" jag, när jag ska sätta mig, resa mig, krypa runt på golvet (småbarn - ni förstår antar jag). Det känns väldigt pinsamt och händer ofta precis när det inte är lämpligt alls Jag provade att vara på badhuset  en gång men "tog in" så mycket vatten att det kändes äckligt, inte heller det kunde jag styra alls. Är det här problem som ni känner igen, och i så fall, blev det bättre efter operationen??

Jag ska förhoppningsvis få operera mig till våren och undrar om dessa problem också försvinner. Gör dom det?

Tacksam för svar
Lisafisan (som verkligen gör skäl för namnet nuförtiden  )

Hej,

Jag har följt tråden under något år men inte varit så aktiv. I morgon ska jag operera mig och nu när jag läser det senaste så blir jag nästan sjukt orolig. Har problem med framfall både recto och cycstocele, måste stödja för att kunna ha avföring och kan ännu inte varken springa eller hoppa sedan förlossningen (över ett år sedan) +  att klippet (stort i melangården) står öppet fortfarande. Det mesta vänjer man sig ju vid - det blir liksom vardag det med. Vi har fått sexlivet att fungera och barnen förstår varför jag inte leker med dom på studsmattan. Ändå har det kännts viktigt för mig att göra den här operationen - men nu börjar jag tveka. Är det värt det? Om det ändå bara blir värre menar jag.

Så vad är era bästa tips inför i morgon. Vad ska jag be om - höra mig för om - absolut inte gå med på??

Några andra tips inför den första tiden efter operationen?

Sjukt nervös var ordet och jag behöver alla tips jag kan få!

/Lisa

Tack Hella,

för din omtanke och dina tips. Jag ska lifta med din namne (tro det eller ej) i morgon bitti! Måste vara ett gott tecken :)

/L

I tisdags förra veckan gjrde jag min operation. Det kändes rligt talat så där. Jag bad om att få tala med operatören innan, men det blev inte förens inne på operationssalen, halvnaken och livrädd skulle jag försöka förklara hur jag upplevde det och vad jag ville ha hjälp med. Så jag började så klart gråta istället och genom tårar och snor hasplade jag ur mig att jag så gärna ville kunna lyfta mina barn utan att det straffar sig med ont hela dagen + att jag ville kunna orientera igen, dvs springa. Sen blev jag sövd och minns inget mer. Jag vet inte om det tog skruv ller om operatören var duktig, men jag tror att det har blivit ganska bra. Operatören var en man, en gammal man. Jag mins att när narkosmedlet började verka så frågade jag honom om man var norrman eller nykter. Jag kommer inte ihåg vad han svarade dock. Jag opererades 17 maj.

De opererade både fram och bakfallet i samma operation plus att de sydde igen förlossningskadan. Jag hade väldigt ont efterråt, på uppvakningsavdelningen, då fick jag Alvedon. Det hjälpte ju precis ingeting och tårarna kom tillbaka, de sa att det inte borde öra så ont. Efter ett bra tag av hulkande och snorande fick jag lite bättre smärtlindring och då blev det riktigt bra. Jag fick komma up till avdelningen och stanna till nästa dag men merpå nåder - alla var liksom inställda på att jag skulle hem, men jag tog mig knapt ur sängen så det blev helt enkelt inte så. På morgonen innan jag skulle hem fick jag tala med operatören igen. Han sa att eftersom mina skador var att betrakta som rena förlossningsskador så var prognosen för att det skulle bli bra - bättre! Men han kunde inte garantera så mycket alls. Jag blev sjukskriven 1 vecka och på tisdag är det således dags att börja jobba igen. Men det tror ajg inte att jag klarar faktiskt. Jag har inget tungt jobb utan sitter vid dator hela dagana - men jag har svårt att sitta - det är igentligen det stora problemet just nu.

Jag vågade titta igår och det SER mycket bättre ut. Det ser helt ut, förrut så var allt vidöppet - men det är inte vidöppet längre. Det känns också ganska bra faktiskt. På det stora hela så är det ett steg i rätt riktning. Dock kan jag forfarande känna att hela underlivet gungar när jag t.ex. nyser, hostar eller tar i av någon anledning.

Jag vet inte ännu om jag är nöjd eller inte. Själva operationen kändes väldigt psykiskt jobbig och jag fick magsjuka efterråt dessutom (slapp förstoppning i alla fal ;)) så de har tagit några extra dagar att komma på fötter. Men mest troligt är jag nöjd. Återstår ju att se om jag kan lyfta, hoppa, springa osv. Ännu tar jag det lugnt.

Det där onda som några av er pratar om har jag också känt. Märligt. Långt ner, nästan svanskotan, och strålar ut. En enorm trötthetskänsa i nedre delen dessutom. Nåja.

Jag ville bara dela med mig. Det finns liksom ingen jag kan prata om det här med. Av någon anledning nämnde jag det för grannen (fråga mig inte varför - så här i efterhand är det obegripligt), min oro för framtiden och min sorg över att det över huvud taget blivit så här. Grannen hävdade att jag ju såg allt i nattsvart och att jag borde sluta analysera det hela så mycket. Efter det så har jag lär mig att knipa tyst. Istället öser jag ur mig här. Tack

Isa: det verkar riktigt jobbigt för dig just nu. Det blir bättre - jag lovar!! Både i underlivet och i själen. Det är jusuper jobbigt att behöva vänta och slå sig fram när man vet att man har rätt ifrån början. I mitt fall tro jag dock att väntan har varit bra. Från början kunde jag knapt stå upp heller innan det började skava och tynga. Att jag fick hjälpa till med avföringen (trycka på innifrån) det kunde jag liksom leva medmen att knapt kunna gå ut med barnvagnen innan man blev påmind. Den är jättetrist. Men efter 6 månader ungefär började det KÄNNAS bättre i underlivet. Alla problem fanns kvar med det kändes mindre. Det var i samma veva som jag började smörja med Östrogensalva (finns receptfritt på apoteket och är lokalverkande och skulle inte påverka resten av kroppen så som mjölkproduktion t.ex - vilket den inte heller gjort) och det gjorde allt lite mindre känsligt. Sedan fick jag också kontakt med en uroterapeut som var helt toppen! Bästa av alla jag träffat i den här karusellen - tveklöst. Hon tog sig verkligen tid till att berätta om hur läkningen i underlivet fungerar och visade en del enkla grepp som jag kunde ta till när det gällde kisseriet och avföringen. Bl.a. berättade hon att det tar upp emot ett år för underlivet att rätta till ärrvävnaden och låta alla nerver hitta rätt ställe igen. Hon rekommenderade mig verkligen en operation men hon rekommenderade också att vänta i ett år för att allt skulle kunna hitta rätt - för att få bästa tänkbara resultat efter operationen, annars kunde operatören inte se riktigt hur resultatet skulle bli menade hon.  Sedan hjälpte hon mig att våga ha sex igen. Jag kände mig så unken och slapp där nere att det inte kändes kul alls. Men hennes motivation var att sex är en utmärkt massage och blodet som strömmar dit är jätteviktigt för läkeprocessen.  Jag berättade det för min man och tro det eler ej ;) Han tyckte det var toppen att han skulle få vara med och hjälpa till i min läkeprocess.

Sedan är min stora tröst denna tråd. Jag har inte skrivit så mycket men läst desto mer. Att få höra/läsa att man inte är ensam är så skönt.

Sköt om er allihop.

OBS att det fattas en massa bokstäver när jag skrivfer beror på att ena dotten hällt te med honung i tangentbordet och alla tangenter är lite "slöa" efter det.

Pyttis: Jag ringde till KK idag för att få förlängd sukskrivning men har inte hört något efter det. Jag tycker också att det verkar konstigt. Svaret jag fick är alltid lika nedlåtande "du är ju så ung - det bore inte vara några problem". Nåja. Jag talade med min arbetsgivare och de sa att jag kan få semester en vecka om det inte löser sig så en vecka till blir jag hemma i alla fall.
Jag passade också på att fråga om vilken sorts tråd de använt och hon sa att det var den sorten som löser upp sig efter 10 dar. Det kändes inte tryggt - två månaders trådar låter mycket säkrare. Men det är ju lite svårt att ändra på nu.

Neville: jag är också nyopererad. De första dagarna kändes det riktigt bra, särskilt när jag åt smärtlindrande. Men nu har jag tyvärr fått tillbaka framfallet i rämre delen av slidväggen. Så mitt råd är att FÖR ALLT I VÄRLDEN - LYFT INGENTING - LIGG TILL SÄNGS! JAg opererades för ynka 9 dar sedan, fick en veckas sjukskrivning oh det var ju knapt det med. Efter det har jag förökt att kontakta gynekologerna på alla sätt men får ingen respons alls. Jag är fortfarande hemma men har fått ta semester den här veckan för att jag har en bra chef. Men precis som du har jag en ettåring hemma som inte riktigt bryr sig om att mamma är nyopererad och dessutom är hur mammig som helst. Med en make med ryggskott så vardet väl redan skrivet i stjärnorna att det här inte skulle gå så bra. Dehar dessutom sytt med tråd som skulle hålla i 10 dagar men jag känner nu att tråden ger vika och allt kommer tilbaka.

Jag känner mig så deprimerad att jag knapt vet vart jag ska ta vägen. Nu är jag arg på allt och alla men mest på gynekologerna! 2 män ( jag vill aldrig mer ha en manlig gynekolog - har bara haft otur med dessa - en som svaradei mobiltelefon samtidigt som han gjorde undersökning på mig när jag var gavid med flickorna och en som inte hälsade på mig strax innan han sklle sprätta min mage under mitt kejsarsnitt - aldrig mer en manlig gynekolog) Förlåt min svada.

Isa: jag tror nog att du tömmer tarmen men eftersom den ligger i en båge som tynger ner emot slidan så känns det som om det finns innehåll kvar, men när tarmen tömmer sig så klämmer den ihop hela sig frammifrån och bak så att allt ska komma ut. Skulle det ändå vara innehåll som ligger kvar så gör det ingenting bara du tömmer hyfsat regelbundet - jag menar att den är ju till för att innehålla avföring så. Se till att inte bli hård  magen (som de andra säger), det är lättare för tarmen att göra ett bra jobb med mjuk avföring. Jag hade också känslan av att ha en tampong halvvägs ute (genom slidan alltså) men det gick tillbaka efter hand ganska bra, men jag har inte kunnat använda tampong efter fölossningen eftersom det är något i vägen hela tiden. Sex i "ridställning" har inte heller fungerat eftersom det då redan är fullt eller hur jag ska uttrycka mig.

Usch, jag känner mig som en gammal gnällkärring All den optimism som jag kände inför operationen är som bortblåst. Jag hade verkligen föberett mig på bästa sätt inför operationen, gått ner i vikt (jag är inte överviktig men tänkte att det nog kunde vara bra att inte ha något extra som tynger) och tränat upp bäckenbotten och hela mig. Nu är jag tillaka på ruta ett - redan! och hela jäkla kvinnokliniken tiger som en mur! Det går bara inte att nå dom. Å vem ska man prata med? Det är inte riktigt läge att bryta ihop nu - men det liger nära till hands. Nä nu ska jag rycka upp mig och gå och se en knasig dansk film.