Orättvist!

Hände de nått med bebben? E du frisk nu?

Ja, jag är frisk nu, bara trött och fortfarande ledsen. Bebisen föddes tio veckor för tidigt och är 18 månader nu i dagarna. Det var en lång, skakig färd som jag inte alls har hämtat mig från när jag känner efter :(

Och hon mår fint, numera!

men var det pga att du blevsjuk som hon föddes tidigare?

Kan förstå det. Usch det måste vart en pärs för dig/er... Skönt ändå att det gick bra iaf. Tråkigt att du inte fick vara frisk:(
Hoppas att du snart får hämtat dig och bara koppla av

viseversa, ja, jag fick extremt tidig havandeskapsförgiftning (preeklampsi). Att vi gick till vecka 30 var ett mirakel typ, i vecka 20 försökte specialistmvc-läkaren trösta mig med att att aldrig behövt förlösa något barn före vecka 25 pga havandeskapsförgiftning.

Gummsan, tack!

tinaw - det sägs att man "sitter inne" med allt tills man känner sig säker på sitt barn. Att barnet mår bra, följer utvecklingen etc... Att du känner sådan sorg nu, eller vad jag ska kalla det, kan vara oron som släpper över att du faktiskt fick ett barn 10 veckor för tidigt och själv varit sjuk. Tillåt dig själv vara ledsen, prata om det... njut samtidigt av ditt underbara barn som klarade sig. Ju tidigare barnet är fött, desto längre tar det innan man törs släppa allt. Jag vet inte om det stämmer, men det är vad jag har hört. Har själv en som är över 10 veckor för tidigt född...

Styrkekramar till dig.

Vinter04, jag tror att du har rätt. Tack!

Visst är livet orättvist men jag tycker att du skall vara glad över att er flicka mår så bra som hon gör!
Vi fick två pojkar 3 mån för tidigt och den ena klarade sig bara i fem dagar...

Livet ÄR inte rättvist. Det är en av få saker som jag har lärt mej att acceptera.
Det spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör, hemska saker händer ändå. Det hjälper inte att klandra sig själv eller att bli avundsjuk på andra som till synes glider runt livet på en räkmacka.
Livet blir kanske inte alltid som man tänkt sig, men annorlunda är inte alltid detsamma som att det inte blir bra ändå. Och man växer med uppgiften.

Du skriver väldigt fint om dina upplevelser och det som hänt dej och din familj. Jag hoppas att du kan försonas med tankarna och känslorna så småningom, men fortsätt gärna skriva tills dess

Håller med Vinter04, min äldste son föddes i v. 30+4 och jag känner igen mycket av det hon skriver. Man är så tapper just när man är på neo och första tiden hemma. Men sen kommer det, jag hade tänkt ha ca 3 år mellan syskon men jag blev jag kände verkligen stor skräck inför att skaffa syskon. Så det dröjde ett år till. Och fram till v. 30 i andra graviditeten var väldigt orolig. Men efter det släppte rädslan för att behöva föda prematur en gång till. Hon kom ju prematur även hon men det var inte samma oro då, inte heller när även tvillingarna föddes i samma vecka som 2:an.

Nu när jag läser igenom, fick du hf redan i v. 13? (eller har jag fattat fel?)
Vad säger läkarna om ev nästa graviditet? Är du även orolig för det?

Jag har en pojke i som föddes i v 23. Jag har fortfarande inte kunnat släppa fightern innom mig. Han är snart 1 år. Och jag kan inte släppa garden, för när jag väl gör det. Kommer jag att gråta allt som jag inte har haft ork att göra under denna tid.

Jag kan precis som dig känna att livet är orättvis, vad har jag gjort. Hade jag kunnat göra något? Men jag vet att det hade jag inte. Men jag tror att många som har prematurbarn har en stor sorg innom sig.

Att våra barn fick kämpa så hårt, och vi kunde inget göra. Det vara bara att vara stark och kämpa med dom på sidan. Och det tar på psyket. Jag är inte samma människa i dag som innan. både på gott och ont.

Massa styrke kramar till dig och du är inte ensam.

Zander O Cayenne skrev 2009-01-02 17:17:16 följande:

Therese33 skrev 2009-01-02 12:15:31 följande:

knäppisen skrev 2009-01-02 12:27:57 följande:

lilja26 skrev 2009-01-02 18:52:53 följande: