adopterad och sadla om - finns det fler?

Jag har personligen ingen erfarenhet av detta, blir klar med min utbildning i jan och har inte varit tillabak ännu ;)
Men jag vet flera adopterade som efter en återresa börjat tänka i nya banor och omvärdera saker. Vissa på en gång vid hemkomsten, typ inte kunnat fortsätt sitt jobb och så. Och vissa har tagit längre tid på sig. Och vissa ändrar ingenting. Som vanligt i livet alltså, alla reagerar olika ;)
Tänker att det inte är så konstigt att det blir en omställning.
En helt ny dimension som läggs tills ens verklighet.

OM det blir en omställning.. är ju inte säkert att det blir det..

Jag känner inte riktigt att jag skulle haft större behov av att byta bana vad gäller yrket pga att jag är adopterad. Dock tror jag mer generellt att man efter en stor förändring i ens liv (som te x att du varit på återresa och träffat biologisk mor och syster), för mig var det när jag fick en allvarlig sjukdom och omvärderade typ det mesta, vad som var viktigt i livet osv men det allra största jag varit med om är att själv bli förälder. Både jag och maken är adopterade och vi har själva adopterat ett barn och i och med föräldraskapet och den stora kärleken till vårt barn har också gjort att jag omvärderat saker och ting och funderat på vad jag vill med mitt liv återigen. Vad gäller mitt yrkesval så har jag valt rätt yrke och jag älskar mitt jobb och vill verkligen inte skola om mig men man ska väl aldrg säga aldrig.

Känner du starkt att du vill byta bana och utbilda dig till något annat så gör det

Lycka till!

mammamys06: Jo jag tänker också att det faktum att jag blev mamma samma så som jag träffade min bio-mamma inverkade också. Svårt att skilja ut det två. Precis som Du skriver så var ju att bli förälder det största som hänt i mitt liv. Går inte att jämför med något annat. En annan faktor som spelar in är att mitt nuvarande yrke kräver ett nomadiskt liv i ett antal år innan möjlighet för fast tjänst. Innan jag fick barn var ju det inte ett problem - men nu vill jag inte ut på några äventyr :) Min dotter trivs ju så bra på sitt dagis så vill inte dra upp och iväg.

Håller med om att en återresa är unik för varje person. Men tror att ingen lämnas oberörd av en sådan.

Roligt att höra att Du har adopterat! Jag och min man skulle också ha gjort det (tror jag) om vi inte hade kunnat få ett bio-barn. Jag kan verkligen förstå att Du inte har något intresse av att söka rötter. Det där är ju så olika.

Att det blev av för egen del berodde mest på att jag pliktskyldigast skickade en förfrågan till SWS i Seoul ett par veckor innan resan. Det fanns ingen information i min svenska fil som jag fått av mina föräldrar så jag hade inga förväntningar men tänkte ändå fråga. Det visade sig att min mammas personnummer fanns i den koreanska filen så med det var det lätt att hitta adressen. Ja så kan det gå - och det blev en helt annorlunda resa än den jag föreställt mig.

Slutligen vill jag verkligen säga att a-familjen (i alla fall för min del) aldrig någonsin kan ersättas av en annan.

Varför ska allt ha ett samband med adoption att göra? Jag har oxå tänkt sadla om till ngt helt annat än det gör jag ... jag är 32 år och urless på mitt jobb och hur dåligt betalda vi är som jobbar med det jag gör. Det har inget med min adoption att göra, och jag har oxå varit tillbaks..flera gånger i mitt födelseland.
Vilken människa som helst kan ju en dag vakna upp och vilja göra ngt helt annat än det man gjort i flera år. Min bästa vän sadla om från frisör som han jobbat med i 20 år till att bli förskolelärare *S* Han blev färdig förra året, 45 år gammal.
..han är inte adopterad, var bara urless på sitt jobb och ville istället jobba med barn.

Vad roligt att Du också har bestämt Dig för att sadla om. Hoppas Du blir nöjd med Ditt val!

Precis som Du påpekar är det ju många som bestämmer sig för att byta bana utan att vara adopterade. Spännande är det ju i vilket fall!

Att sadla om är inte något som bara gäller adopterade. Många personer byter någon gång inriktning. Jag är 33 år och adopterad från Thailand. Jag har varit tillbaka och besökt mitt hemland, men känner inget behov av att söka upp mina föräldrar. Jag har däremot lärt mig mycket om thaikultur och även språket. DEtta förbättrede mina upplevelser när jag besökte thailand.

Jag pluggade i Lund och sedan Jobbade jag flera år med bavattningssystem, där jag designande och gjorde ritningar, "sadlade om" och tog datavetenskaplig examen, och jobbar nu med system utveckling.

Lycka till med din nya karriär.

BTD: Tack för lyckönskningar.

Av allt att döma när man läser andra trådar eller bloggar är det ju många som vill byta. Kanske är det helt enkelt så att de val man gör när man är runt 20 kanske (åtminstone för en del) baseras på andra värderingar och önskemål än de som kan erhållas senare i livet. I vilket fall så är det ju tur att vi lever i ett land där det faktiskt är möjligt att läsa en ny utbildning om man så önskar.

Jag är ju inte själv adopterad men har ändå två funderingar kring detta:
1) OM det nu (vilket jag inte tror) skulle vara så att adopterade i högre utsträckning sadlar om till ett annat yrke så kan det kanske bero på en vidsynt uppfostran? Adoptivföräldrar kan konsten att tänka nytt på ett positivt sätt! Och det förmedlas säkert till barnen. (Om man tvärtom är fast i biobarnsnormen och inte kan tänka nytt om man inte får biobarn, ja då uppfostrar man ju inget barn till en trångsynt livsstil. Men om man är en person med nytänk så adopterar man i det läget barn som får en härliga livsstil förmedlad i kulturella arvet, full av nya möjligheter runt hörnet. Förstod ni?)
2) Jag tycker det är tragiskt när en adopterad person väljer yrke efter det faktum att de är adopterade. I alla fall i de fall det blir på ett negativt sätt där en misslyckad adoption tar över hela livet liksom och styr yrkesval. Jag menar , varför tex utbilda sig om födelselandet om man inte är intresserad av det? Man ska se till vad man vill och vem man är utan att fixera sig vid adoptionen. Ungefär som jag skulle utbilda mig till läkare för att min pappa är läkare fast jag inte är intresserad.

I mångt och mycket tror jag att adoptivföräldrar varierar lika mycket som andra föräldrar. Min personliga upplevelse är att omgivningen inte förväntade sig att jag skulle gå i samma fotspår som mina föräldrar. Nu har jag ju inget att jämföra med men jag kan tro att tankar som "vi är inte bra på matematik, alltså borde väl Du inte heller vara det" inte är lika vanliga inom en adoptivfamilj. Jag känner i vilket fall att jag haft stor frihet att välja vad jag vill göra.

Intressant läsning finns i "Internationellt adopterade i Sverige" www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/E37F6AAA-A189-44FD-ACFB-24D77015CB78/8676/20071231_rev.pdf

Där står bland annat det kan vara mer besvärligt att växa upp i ett hem med högt akademiskt utbildade föräldrar och skribenten antar att det beror på att i sådan familjer ställs högre krav och förväntningar på akademisk prestation som den adopterade inte kan eller vill uppfylla. Tankeväckande tycker jag.

I allmänhet tror jag att det är bra om en stor öppenhet finns från föräldrarnas sida för att barnet kanske inte är likt en själv. Men visst båda arv och miljö har ju betydelse för hur en person utvecklas så frågan är inte lätt...

Jag kan inte säga att jag är säker på att just "sadla om" tanken grundar sig i att vara adopterad. Jag har ändrat mig fram och tillbaks hur länge som helst och känner mig inte helt säker än...men jag har lovat mig själv och mina adoptivföräldrar att avsluta något så jag har en examen med CSN-skulderna och inte bara lösa kurser. ^^

Jag har varit tillbaks och träffat min bio-familj tre gånger nu och det är just en stor grej som påverkar hur man ser på sitt liv. Sedan är det nog olika med olika länder. Jag kommer också från Korea och just vårt födelseland är väldigt rutinerade på att ta emot hemvändande adoptivbarn. Det tror jag också kan ha med en del av upplevelsen att göra...inte för att det hjälper alla som kommer dit...har hört många skräckexempel också, ändå.

Vad jag tror en del av oss får som adopterade från utlandet är en större önskan att prestera. Jag är sambo (och snart gift) med en kille som också är adopterad från Korea och vi diskuterar ibland just den, nästan hetsen att prestera som märks bland vänner vi har som har samma bakgrund..och oss själva också. Jag har haft tanken: "Jag sticker ju ut utseendemässigt sett, då måste jag visa vad jag kan och hävda mig själv också."

Jag känner igen mig i det där med prestation och funderar på om det också kan ha att göra med att omgivningen kan ha en stereotyp inställning till asiater. Flertalet om mina lärare verkar umgåtts med tanken att asiater måste vara duktiga och flitiga (men kanske inte så kreativa)... :) Det finns en studie som visar att adoptivkoreaner presterar bättre än andra adopterade i skolan. Det måste väl ha med förväntningar att göra - jag vägrar tro något annat.

Kul att höra om fler som varit tillbaka till Sydkorea! Håller med om att de var duktiga på att ta hand om återvändare därborta. Kontakten med AC var dock en besvikelse. Mest avgifter till det ena och andra medan SWS (koreanska organisationen) gör sitt arbete utan ersättning. Tips inför röttersökning i Korea är att INTE kontakta AC utan direkt kontakta SWS.

Lucrezia skrev 2009-01-08 12:23:00 följande: