MÄN drabbade av missfall och graviditets problem

Bra att det startas en sån här tråd, jag och min fru har genom gått flera missfall, vilket har varit väldigt påfrestande. Det är sant att vi alla skiljer oss i vår bearbetning av det som händer när en älskade råkar ut för missfall. Men många saker har vi nog gemensamt.
Det är ju inte bara hon som råkar ut för det, vi män råkar också ut för det, fast inte på sammas sätt.

Håller med, bra att det startas en tråd om detta.

Jag behöver någon/några att ventilera med, men för min del är det inte alltid så lätt att skriva, det är lättare att prata. Dessutom krävs det oftast en "inkörningsperiod" innan jag kommer igång, och jag vill helst ha en direkt kontakt med den jag pratar med, antingen öga mot öga eller i telefon.

Jag har därför aldrig blivit bekväm med att använda webbforum eller att blogga, trots att jag använt webben sedan hur länge som helst, men detta kanske kan ändras för mig i och med att man behandlar detta ämne som berör oss så starkt.

Nåja, nu till ämnet:

Min fru och jag har gått igenom flera missfall och jag har några vänner (både män och kvinnor) som jag har pratat med om detta. Jag känner igen mig själv i deras situation när jag berättar om att vi har genomgått (ännu) ett missfall - man vill trösta och vara där för sin vän, men man kan inte säga så mycket. Det känns dessutom lätt lite platt, att man inte räcker till.

Och sedan när det gäller min fru, så vet jag på samma sätt där inte riktigt vad jag ska _säga_, jag kan bara försöka vara närvarande, lyssna och finnas där för att försöka ingjuta hopp. Samtidigt som jag vill vara där för henne, så känner ju jag också en stor sorg efter att ha förlorat ett framtida barn (som man kan se det). Upplevelsen är dock inte likadan för mig som för min fru, kanske beroende på att jag inte har samma fysiska kontakt med graviditeten som hon - det är ju inte i mig det händer.

Jag känner mig ibland som en passagerare på en stor båt, jag har betalat biljetten, jag är med på resan och jag vet ungefär vart vi ska, men styr - det gör någon annan.

Hmm, svårt det här...

rovan: Jag vet precis vad du menar, fast vi män tar det lika hårt så är det ändå inte riktigt samma sak. Det är som sagt var inte i vår kropp det händer. Har ju pratat mycket med min fru när vi har genomgått missfall. Jag tror att kvinnor tar det som ett personlig misslyckade, att det är deras fel eftersom det är deras kropp som "stött" bort fostret.
Och när vi inte kan känna sarka smärta så uppfattas det kanske som att vi inte bryr oss lika mycket. Men det är ju inte alls så, vi bryr oss presis lika mycket, fast vi kan inte relatera till själva upplevelsen på samma sätt. Det är ju inte i våra kroppar det händer, vi genomgår inte samma fysiska, och psykiska smärta.
Tror det bästa är att prata om framtiden, förklara att det är naturens sätt at "kvalitetssäkra", dåligt ordval jag vet, men det är ju så.
kroppen stöter bort foster för att det sker en katastrofalt fel vid celldelningen, det hade aldrig blivit en liten bebis.
Våga visa känslor, visa att man lider också, det blir mer en sak man går igenom tillsammams.

Jag håller med er om att det är svårt att prata om sådana här saker. Har själv haft väldigt svårt att gå in i den här tråden. Jag och min sambo har haft vårt tredje missfall. Den sista gången nu var det extra jobbigt då vi hade sett ett hjärtljud och när vi väl var på inskrivningen hos barnmorskan så upptäckte de att fostret var dött. Den sista månaden har alltså varit väldigt jobbig då min sambo vänder känslorna utåt och jag vänder dem inåt.

Kenshins: Förstår vad du menar, det har vi varit med om en gång också. Vid första ul var det ett hjärtslag, pulsration som det kallas, men vid nästa besök fanns det inget alls. Det var mycket tungt, iden läker dock såren, bätre än man tror.

Åååh, vad jag (vi) mår dåligt just nu. Det känns hopplöst, trist och som om vi aldrig kommer att lyckas. Ännu ett gravtestsminus när man tycker att man gör "allt". F-n att det inte ska funka.

Tiden läker, visst, men det hjälper inte just nu. Vi är nere i en stor svacka där det inte känns som om något går vår väg - allt ska krångla och böka vare sig det gäller våra försök till att få barn eller jobbet eller vad det nu är.

Det kanske är att komma "bort" som gäller. Koppla bort all stress som skapas av att med en blåslampa i nacken måste lyckas med att få barn NU (för snart är det kanske för sent). Men om man gör det så kanske det verkligen BLIR för sent. Och att "koppla bort" tankarna kring detta är inte så lätt.

Uppgivenhet råder.

Rovan: Jag känner med dig, verkligen. Jag har varit där också, nästan i alla fall. Problemet för oss var inte att få ett plus, utan att få det att funka efter det.
Men visst känner jag igen känslan av att "vi aldrig kommer lyckas"...Efter 10 missfall vågar man inte tro nåt längre, men nu så är det en liten bulle där inne, och allt ser bra ut.

Komma bort är nog ingen dum ide, byte av miljö brukar kunna skingra tankarna. Jag hoppas verkligen allt löser sig för er.