Skilsmässa när bara en vill? Hur går det till?

Nej, det är klart att det är smidigare om jag samarbetar. Samtidigt så känns det som en viktig markering från min sida, att jag även i framtiden kan säga att jag aldrig ville det här och heller inte medverkade till det. På något sätt så känner jag att min man till fullo måste ta ansvaret för sitt beslut.

Vi var på familjerådgivning några gånger, men utan resultat. Det var försent för honom på något sätt. Jag har bett honom överväga familjerådgivning nu också av den anledningen som du skriver, men också för att se om det finns någon liten spillra att bygga på. Men det ser mörkt ut.

Hur gjorde du (sign. jag)?

Han säger att det inte finns något att gå tillbaka till och det smärtar mig så oeerhört. I så fall är jag ju grundlurad - då har det ju aldrig varit rätt för honom!

Han verkar säker, men är liksom undvikande när jag säger att jag är beredd att göra mkt för att rädda äktenskapet.

Det har varit tufft för oss på olika sätt, men jag har aldrig tvekat i grunden på vårt äktenskap. Aldrig. Och det som varit jobbigt går att lösa som jag känner. Vi har aldrig gapat och skrikit åt varandra. Problemet är tror jag att han faktiskt inte sagt vad han tycker i all lägen. Han har inte varit tydlig på det sätt som hade vbehövts. Och sedan när det är försent, ja då säger han en massa saker som han borde ha tagit upp till diskussion för länge sedan. Vad gör man då?

Ofrivillig barnöshet och arbetslöshet (jag) har påverkat oss en hel del. Det har varit tufft.

Och nu verkar det vara för sent. Vad gör man då? Hemskt är det. Det här var verkligen inte vad jag önskade min lilla dotter. Tänk om jag hade vetat det här när hon föddes för ett år sedan. Jag hade inte trott på det om någon sagt att vi skulle separera. Aldrig!

Om jag bara visste hur det skulle bli... Var faktiskt till en spågubbe och han sade att vi inte kunde bli lyckliga ihop... Deprimerande... Men om jag visste att "om ett år kommer jag att träffa Mr Right och leva lyckligt med honom resten av mitt liv", jag då skulle jag liksom kunna uthärda på ett annat sätt. Men nu, snart 40 år, snuvad på familjelivet och ingen chans att hinna få syskon till dottern.. Usch. Allt är hemskt.

Nej, jag vill inte straffa honom genom att inte medverka. Det är bara det att jag vill att han tar sitt ansvar på ngt sätt. Jag vill att det ska vara tydligt. Nu har jag varit tvungen att flytta och ta allt det praktiska, mot min vilja. Att driva den juridiska processen dessutom är mer än vad jag står ut med.

Nej, jag vill inte jävlas och inte "nagla mig fast" - jag är inte korkad på något vis. Men för mig är det mycket viktigt att det tydligt framgår att det inte är jag som vill skiljas. Jag försöker verkligen samarbeta när det gäller barnet och det är det som är det viktigaste nu.

Vi får se vad som händer. Jag ville bara höra hur det funkar rent praktiskt och nu har jag fått svar.

Jag tycker att det är tråkigt med åsikterna om hur jag ska göra och om jag är "vuxen" eller inte - jag har inte bett om synpunkter på det. Jag kan hantera det här och har inte bett om att bli "uppläxad" av okända människor. Jag vill veta vad som händer praktiskt. Punkt slut. Så fler värderingar eller åsikter om vad som är rätt och fel, ansvarstagande eller inte, det vill jag inte ha.