Jag vill vara medicinfri och må bra! Hjälp mig!

Jag fick diagnosticerad social fobi för åtta år sedan. Det utveklades senare till ångest med en del attacker och i slutändan depression. En resa med terapi, medicin och ett kraschat förhållande.

Har sedan ätit mediciner i flera år och har mått bra på dem förutom att jag blir avtrubbad och sexlivet blir kasst. När man mår så sabla dåligt så är det värt det, men i det långa loppet så är det inte roligt.

Förra gången jag trappade av medicinerna så klarade jag mig finfint i ett halvår, sen låg jag på soffan i fosterställning med tårarna rinnande och orkade inte fungera.

Började med mediciner igen och kom upp till ytan. Åt tabletter i två år till. Slutade nu i augusti igen och har mått strålande fram till nu. Känner hur jag sjunker igen, blir elak och inåtvänd och har inte tålamod för fem öre. Gråter för allt, vill inte umgås, blir ego och sliter sönder min sambo genom att bara vara. Han vet att jag mår skit, att jag inte vill börja med mediciner igen men han orkar inte hur mycket som helst.

Jag vill skratta igen, känna glädje, må bra och känna mig så levande som jag gör när jag är medicinfri. Men utan den här sorgen, den här smärtan som river i mig och den där klumpen i halsen som bara ger en massa tårar.

Hur GÖR man? Någon måste ha tagit sig igenom det här och kommit ut på andra sidan. Går det om man kämpar, blir det bättre? Eller måste jag erkänna mig besegrad och ge mig in i medicinträsket igen?

Tack för ditt långa svar.

Jag är helt botad från min sociala fobi, tror det var en kombination av medicin och en mycket sympatisk och underbar terapeut som löste det hela. Tyckte jag kravlade mig ur depressionen bra men så åkte jag på en riktig smäll i livet och ramlade tillbaka igen. Blev medicin ett par år till och här är jag nu. Känner inte igen mig själv men det är väl så när man inte umgåtts med sitt riktiga jag på flera år.

Jag har bra och dåliga dagar, men de dålig överväger. Gråter mycket, men försöker se posititvt på livet och göra roliga saker för att hjälpa mig själv att må bra.

Jag har en sambo som älskar mig mer än livet självt, som ger mig bekräftelse och står ut med min ilska när jag mår dåligt. Tyvärr bor jag i en avkrok och föreningen finns inte här, men jag har en mycket rik fritid och träffar positiva och glada människor som jag mår bra med.

Du har säkert rätt när du säger att jag har förväntningar på något, men jag har inte funderat så mycket på det.

Videoklippet var kul men jag kände inte så mycket inför det. Blir lite frustrerad av tröga människor dock, men vem blir inte det? :)

Jag vill vara medicinfri och må bra! Hjälp mig!

INNEHÅLL