Hur känns det att vara död?
Hur det känns att vara död är väl bara de döda som kan svara på...
Inlägg från: anmara
|
-
-
Jag har inte det, eller menar du när man sover drömlöst?sandyrosa skrev 2008-11-23 22:57:13 följande:Det tror inte jag. Alla har vi erfarit icke-existens. Det känns inte alls, tack och lov.
-
Hahaha... ett par år kvar till 40... har jag missat något eller?sandyrosa skrev 2008-11-23 23:01:53 följande:anmara skrev 2008-11-23 22:59:06 följande:Hur gammal är du, om man får fråga? *Nyfiken*
Jag menar, all min vakna tid har jag känt att jag existerar. Inte så att jag tänker på det, men ändå. Det enda icke-existerande tillstånd jag upplevt är när jag sover drömlöst. Så förklara vad du menar är du snäll! -
Ja men då vet du ju inte hur det känns. Eller minns du tiden före din födsel, innan du existerade?sandyrosa skrev 2008-11-23 23:07:40 följande:anmara skrev 2008-11-23 23:05:00 följande:Har du inte läst ts? Du existerade naturligtvis inte innan du föddes!
-
Personligen har jag min tro klar för mig sedan många år tillbaks. Men jag kan inte svara på hur det känns att vara död, det är därför jag kallar mint tro för just tro...
-
Eller så är det precis tvärtom, i ditt "icke-existerande" tillstånd minns du allt. I detta livet minns du bara detta liv.sandyrosa skrev 2008-11-23 23:13:35 följande:Nej, och på samma sätt känns antagligen döden. Man existerar inte och känner därmed ingenting.
-
Min tro liknar din, men jag ser inget tröstande i det när jag mist någon, för mig är detta livet viktigt just nu, när jag finns här. I det som är "jag" när jag inte är jag som är jag just nu (haha, krångligt det blev!) är mitt nuvarande liv bara en liten parantes i helheten.Barletta skrev 2008-11-23 23:17:11 följande:Själv tror jag att själen återföds och att jag har levt många liv innan just detta jag lever nu. Det är otroligt lugnande och väcker förtröstan i svåra stunder att veta att möjligheten finns att vi får träffa våra nära och kära igen, antingen i "livet efter döden" eller kanske i mitt nästa liv här på jorden. Jag har aldrig varit av den uppfattningen att jag måste "kunna se det för att tro på det". Är det någon annan här som läst böcker av Brian Weiss, bla "Många liv, många mästare"? Om inte, gör det, den är helt fantastisk!
-
Det är just det som är kruxet, tro är ingen kunskap.sandyrosa skrev 2008-11-23 23:20:06 följande:Den kunskap vi har idag talar för att vi upphör att existera efter döden. Den medicinska och biologiska vetenskapen är enig här. Att somliga önskar sig evigt liv gör inte denna önskan sann, tyvärr.
En gång i tiden visste vi att jorden var platt. Några trodde att jorden var rund. Så man vet ju aldrig. -
Eller hur! Det kan du fundera på när du inte kan sova.sandyrosa skrev 2008-11-23 23:23:09 följande:anmara skrev 2008-11-23 23:16:17 följande:Mycket märklig tanke, att man skulle minnas saker när man inte existerar.
En tall som fallit i en skog, ingen har sett det, har då tallen fallit? -
Visst behöver vi vetenskapen. Men vetenskapen kan inte förklara allt. Ännu i varjefall. Vetenskapen kan till exempel inte förklara föraningar. Jag kan inte heller förklara det. Icke mindre har jag upplevt det.sandyrosa skrev 2008-11-23 23:26:01 följande:Och just därför behöver vi den vetenskapliga metoden och inte önsketänkanden som grund för vår tro, anser jag.
-
Och nu tror jag att vi kommit ganska mycket OT... :)
-
Min med, så jag håller med dig.Eisa skrev 2008-11-23 23:32:33 följande:Men det är väl klart man existerar före och efter jordeliven! Fast det minns man inte när man går här på jorden och harvar. NEJ jag har ingen jävla evidens, det är bara min andliga intelligens som råkar veta detta.
-
Nej, alla är vi våra egna smedar.sandyrosa skrev 2008-11-23 23:40:47 följande:Så när vetenskapen inte kan förklara en företeelse gör vi bäst i att vilt fantisera ihop en förklaring? Varför tro på någonting som öht inte går att påvisa? Slöseri med energi tycker jag...
Vetenskapen kan inte bevisa att mina föraningar skett, men för mig är de verkliga och för mig har de hänt. Vetenskapen kan inte bevisa att min farmor sa hejdå till mig i dödsögonblicket, trots att hon dog i ett annat land än var jag befann mig. För mig har det hänt.
Vetenskapen kan inte förklara min tro. Inte jag heller. Det är därför jag kallar den för min tro och inte min sanning. Icke desto mindre tror jag som jag tror. När jag dör, senast då får jag veta om jag trott förgäves.. ;) -
Vetenskapen har kommit fram till att detta är lögn. Men själen kanske är viktlös? Vad vet jag?humle82 skrev 2008-11-23 23:57:57 följande:det sägs ju att själen väger 23 g, när man dör tappar man det
-
Jag har då verkligen inte gjort min tro till någon sanning! Inte heller jämställt den med vetenskap.sandyrosa skrev 2008-11-24 00:13:07 följande:Som vuxen bör man kunna se sin plats i världen och klara sig utan låtsaspappor och snuttefiltar. Om man inte mäktar med verkligheten bör man åtminstone erkänna att så är fallet, inte göra sin tro till sanning. Och verkligen inte jämställa den med vetenskap, det är verkligen förmätet och fräckt!
Om det är något som är förmätet och fräckt så är det ditt inlägg som jag citerat.
Min sanning är att jag upplevt saker som jag redan skrivit om. Som vetenskapen inte kan förklara. Min tror är min tro som jag inte packar på någon annan. -
Jag har upplevt mig själv lämna min kropp. Därför är jag övertygad om att min själ, eller mitt medvetande, eller vad man nu vill kalla det bor i min kropp, inte att de är samma enhet. Sen får ni andra tro vad ni vill.
-
Det var en bra fråga! Kortfattat vad jag tror: Själen finns inte i ägget eller spermien. Själen hittar "sin nya bostad" först efter befruktningen.arn skrev 2008-11-25 14:48:38 följande:Orkar inte läsa alla svaren Men undrar följande (till de som tror att man levt före sin födelse); Om man levt innan sin födelse hur kan då ägg och spemier (från två olika individer) bli en och samma själ? Då måste ju två själar bli en? Hur tänker ni?