Desperat behov av råd och hjälp!

Varannan vecka och 8 mil låter inte som något bra alternativ?
Och har pojken sådana problem kan fasta rutiner vara väldigt viktiga och vv kanske inte ens skulle fungera för honnom även om avstådet var kortare.

Helt klart behöver ni/han hjälp. Vad säger skolan? tycker det låter som om han behöver mer hjälp och stöd där. Kan inte vara meningen att han ska läsa läxor 3-4 timmar varje kväll det kan ingen 10 åring orka vad får han för liv för utom skola och läxor då?

Min man har som du har det kan jag tänka mig, då min dotter är mycket krävande. Men vi är en familj och att fly från saken kan man ju ändå inte göra.

Man får söka hjälp på andra ställen. Vi får hjälp från Bup och även LSS, då min dotter har flera diagnoser. Hon har nästan ingen kontakt med sin pappa, utan bor på heltid här.

Hej, Rhodry.
Jag har varit - och är till viss del - i samma situation som du. Dock är jag så att säga ute på den andra sidan idag. Min styvson har hunnit bli nitton år och har utvecklats till en rätt fin kille med en viss mognad och klokhet. En viss, säger jag, eftersom jag fortfarande tycker att han brottas med samma typ av problem som förr, dessa tar sig nu bara andra uttryck. Han är inte lika utagerande och konfrontativ, men livet är inte helt enkelt för honom ändå.
Hur som helst. När jag läser om hur ni har det känner jag alltså igen mig. Jag har också två egna barn, och jag har också känt väldig frustration inför konflikterna som rasat i vårt hem.
Dock har jag inte varit med om sönderslagna möbler och timslånga läxpass, utagerandet ifrån min styvson har istället handlat om skrik och oförskämdheter och, under några unga tonår, klotterproblem och asocialt beteende. Skolan har inte fungerat perfekt, jag kan se hur han har kunskapsluckor, men i retrospektiv tycker jag att lärarnas stöd har fungerat rätt bra.

Först och främst förstår jag att det blir orimligt för dig (för din tjej också, men nu pratar vi bara om dig) att leva i en tillvaro där det krossas handfat och möbler slås sönder. Det är inte acceptabelt, oavsett hur frustrerat barnet än är. Och om ni inte kan lösa det själva måste ni söka hjälp. Gå i familjeterapi med din tjej. Ta kontakt med barnpsykiatrin för grabbens skull. Det hjälper och det är otroligt skönt när man tagit steget. Otroligt skönt. Gör det. Vi har gjort det och jag kan inte nog rekommendera det. Om du känner skam inför tanken så måste du häva dig över det och se det som att du agerar vuxet och ansvarstagande.

Vad gäller killens farsa så tycker jag att ni måste ställa fler krav. Okej, det kanske inte går. I vårt fall resulterade det i att pappan i fråga flyttade till London - häpp! Men vi hade ställt våra helt rimliga, vanliga krav, vi hade agerat. När han stack insåg vi att vi var ensamma. På ett sätt skönt. Det fanns ingen mer att lägga frustration och hopp på. Vi fick verka utifrån det, utifrån oss själva.
För vår del har det handlat om att ta tag i problemen genom att söka hjälp. Och vi har fått den med viss envishet. Och helvete vad det hjälpte. Men det viktigaste var att vi AGERADE, i samma ögonblick vi började agera försvann en stor del av ångesten och vi hittade tillbaka till varandra igen. Kanske inte i stor passion - men i någon slags vemodig försoning som nu övergått i trygg kärlek. Det är inte givet att ni kommer att göra det så klart, men ingenting är värre än det mörka, ångestfyllda och syrefattiga stilleståndet.

Det värsta för mig har varit min ilska mot min styvson. Jag har i perioder tyckt intensivt illa om honom, klandrat honom för läget. I viss mån måste man få känna dessa primitiva känslor, men som vuxen måste man ju också tvinga sig själv att se det maktlösa barnet som agerar utifrån sina begränsningar. Han kan inte göra annat nu. Han känner sig värdelös i skolan och utanför hemma och svarar med att jävlas. Tror jag. Så var det för min styvson i alla fall.
Ett annat problem jag har haft är min ensamhet som styvförälder. Min fru älskar naturligtvis alla barnen lika intensivt, medan jag har sett min styvson som ett problem. Hon har haft svårt att acceptera detta och jag har känt skuldkänslor inför henne och skam inför mina egna primitiva sidor. Men man känner ju som man känner. man måste förlåta sig själv för det och försöka agera klokt istället.

Min styvson älskas av sina syskon. Han är jättefin mot dem och jag är nu glad att han finns i deras närhet. Så här var det inte i början, det kom långt senare. Men det kom.

Fan, jag låter som en hobbypsykolog. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam om det här, och att jag verkligen tycker att ni ska söka hjälp. Nu.

Allt gott.
Erik

Ett av de bästa svar jag läst på FL nånsin...

Ja, det svaret summerar nog det mesta! Du ska inte behöva ha det så, och inte din styvson heller. Hoppas att det löser sig för er.

Balkongståarn! Tack så hemskt mycket för ditt utförliga brev. Det betydde mycket för mig att läsa det du skrev. Tack ni övriga också.

har inte hunnit läst alla svar ingående o begrundat, men måste ändå beundra dig.
du är en väldigt stark o insiktsfull pappa!

det önskade vi att xx hade haft.
göra en historia kort är svår men vi löste det med ställa små krav till att gå till tingsrätten för att få ett slut på det.

för inget hjälpte, idag så har xx 7 år senare fortf sviter efter sin svikne pappa, han svek totalt tog livet av sig 4 år senare av tingsrättens beslut.
än idag så poppar det upp vissa strofer av det.
som kan resultera sig av mkt aggressioner o slå i väggar så det blir hål, dörrar har bytts etc.

trots det så har vi mkt kontroll i familjen, annars hade xx varit urtypen för att vara ligist el ge sig på ngn annan i samhället. fysikskt kanske el, drogat sig?

vi fick hjälp med en psykolog med xx o bona via som är en stödförening för barn som har ngn förälder som har problem med alkohol el annat. än idag så får tur nog xx ha kvar psykologen för samtal.

jag rek starkt att prata med din partner, ställa krav av sk
alternativ hur ni ska lösa detta.
kurator, familjerätten, soc har familje rådgivning, bup?

skulle vara synd om en 10-åring skulle få förstöra för så många

när barnen gör som det gör är det oftast pga av de vuxnas liv.
barnen är en kanal utåt, är ngt fel kan föräldrar hålla det innåt. men barn kan inte det, det spricker.

när barn mår dåligt så visar dom det på sina sätt mer eller mindre tydligt. där gärna när dom befinner sig i en trygg miljö.
mao så känner sig killen trygg hos er o blir krävande.
han känner en varm hand o tillit, o det är först då barn som mår dåligt börjar visa hur den egentligen mår.

så var det för oss, pappan till pojken sa ofta- han klagar inte, han vill ha chips o glass till frukost,(5 år) lite pub rundor skadar ej, det är dyrt med regnkläder( 149 kan ta o ärva 7 nr för stora.jag var inte så full, snubblade bara/8 år tog hand om sin egen fulla far på semestern, dess sambo lika så.

xx känner förtroende för oss därför får vi alla utbrott här, varför?
-jo för att barnet sätter full energi för att överleva , klara sig själv, ta hand om annat även dåligt hos den andra familjen/föräldern.
hoppas du tar hjälp utifrån
all energi kan behövas o avlastas
lycka till o hoppas det fixar sig
tycker det skulle vara synd om din fam splittrar sig pga
en 10-åring