En fråga riktad till er som är rädda för förlossningen.
Vad är det som skrämmer dig vid en förlossning?
Jag tänker inte komma med moralpredikningar eller "goda råd" utan undrar bara.
Är det det oväntade, en tidigare förlossning, komplikationer, smärta?
nu har jag fött barn men gick på noreasamtal för förlossningsrädsla innnan.
Komplikationer, att det skulle hända något med barnet eller att man själv skulle dö-
Att man inte skulle klara av att föda, inte orka helt enkelt.
Att inte veta hur pass ont det faktiskt gjorde.
Största rädslan var väl helt enkelt ovissheten. Att man skulle göra någonting som man aldrig hade gjort förut och även om man kan läsa på i ämnet så vet man inte mycket.
jag fick planerat snitt pga förlossningsrädsla som bottnade i att jag har vestibulit.
jag var rädd att det skulle bli värre med det efteråt, rädd för att hela förlossningen skulle bli förstörd pga det här och att jag skulle bli psykiskt förstörd av det. plus att jag inte pallade med tanken på att kanske (troligtvis) bli trasig därnere...
Att bebisen ska fastna i mitt sneda bäcken, har därför begärt snitt men får se hur det går!
Var rädd av flera orsaker.
1. När jag föddes hade min mamma väldiga problem, hennes bäcken var för trångt och jag fastnade, fick syrebrist och var på väg till urakut snitt när narkosläkaren tog mig med sugklocka. Var rädd att mitt bäcken oxå var för trångt.
2. Min mamma sprack totalt och är opererad ett flertal gånger för att bli fullt återställd, orsakat av att de slet ut mig med sugklocka. Jag var livrädd för att spricka som min mamma.
3. Har en reumatisk sjukdom i mina höfter och rygg som innebär att jag får utväxter i/på lederna/kotorna som gör att jag blir stelare och stelare. Var rädd att mitt bäcken inte kunde utvidga sig som det måste under en förlossning.
4. Rädd för kejsarsnitt då det är en "stor" operation, rädd för smärtan och ärret.
Valde efter samtal med specförlossningsläkare att föda vaginalt, allt gick bra till slut men greps av panik flera gånger under förlossningen, borde ha pratat mer med någon om min skräck innan.
Jag sprack nästan ingenting och bebisen fastnade inte och mitt bäcken utvidgade sig som det skulle. Nu kommer jag inte vara alls lika rädd nästa gång, nu vet jag att jag klarar av det. Fast nervös och kommer prata mycket om förlossningen innan denna gången.
De flesta som är förlossningsrädda har fött barn tidigare. Problemet ligger alltså främst i hur förlossningsvården behandlar sina patienter. Tove Karlsson skriver en del om problemet i boken "Att föda som en man".
Innan första barnet gick jag på samtal pga förlossningsrädsla. När BM frågade mig vad jag var rädd för svarade jag Allt. För jag var rädd för precis allt. Och eftersom jag var livrädd för kejsarsnitt också ville jag föda vaginalt.
Med andra barnet fick jag också gå på samtal. Denna gången visste jag ju vad som väntade men pga att jag tyckte min första förlossning var så jobbig ville jag helst att storken skulle komma med denna bebisen. Första förlossningen gick för fort för mig (värkstart - bebis ute 3 tim o 46 min), jag hann inte få EDA och jag sprack mycket och djupt. Var rädd för att barnet skulle vara stort och att jag inte skulle hinna in till förlossningen och att jag skulle spricka en massa igen.
Är rädd för allt.
Det jag inte rår över och kan kontrollera själv,
Att det gör ont och att jag ska få panik, vet själv vilken mes jag är.
Att jag inte orkar,
Att något ska hända på vägen (barnen fastnar eller liknande)
Att det blir akut kejsarsnitt (väntar tvillingar).
Att jag ska ge upp.
Att jag inte får den hjälp jag behöver.
Att ingen lyssnar på mig och jag blir överkörd.
Att jag får ha ont "i onödan" för jag får ingen bedövning.
Att dom "pratar på mig" bedövningsvarianter jag INTE skulle vilja ha (tex. sterial kvaddlar)
Finns nog mycket mer...
Att det ska gå så fort att bebisen föds i bilen. Alla tjatar om att det kommer gå fort den här gången och att vi måste åka till sjukhuset så snart det startar. DEssutom är jag orolig för att bli pådyvlad smärtlindring jag inte vill ha. Det var jag förra gången också, men träffade då en mycket förstående BM som inte tjatade nästan alls 
För övrigt måste jag slå ett slag för sterila kvaddlar, det var en underbar form av smärtlindring.
Jag har fött två barn redan och det som skrämmer mig är smärtan vid utrivningsskedet och att det ska gå så fort att jag inte hinner vara förbered på utdrivningskedet.
Jag väntar första barnet och i vissa stunder är jag totalt livrädd för hur det kommer vara att föda. Jag var även rädd innan jag ens blev gravid. Jag håller med skruttan82, för hon har raddat upp alla fasor som också finns i mitt huvud... Men jag väntar dock bara en liten knodd=) Vi ska till bm 13 oktober och då ska jag ta upp det här så jag kanske får gå på samtal och få klart för mig allt som händer under en förlossning, för det är ovetskapen som också skrämmer mig...
Får man svara fast man redan fött barn?
Jag var rädd för smärtan bara. Mycket på grund av att jag gjorde praktik på en fl-avdelning och upplevde det som ett slakthus i skrik och ångest. Det blev inte bättre av "Barnmorskorna" på TV heller.
Sen fick jag en jättebra fl som inte all gjorde så ont. Livets lustiga paradox.
Smärtan. Det räcker:(
När jag var gravid med första barnet så var jag väl normal-rädd för vilken smärta jag skulle möta vid förlossningen. Den smärtan kom att vara beständig.
När jag var gravid med andra barnet så var jag livrädd de sista veckorna för att behöva föda vaginalt - som vid första förlossningen - men jag fick planerat snitt som gick jättebra.
Nu planerar vi en ny graviditet och jag är nog fruktansvärt oroad egentligen fast jag på något vis trycker bort oron så mycket jag bara kan.
Min förstfödda dog strax före förlossningen för att personalen begick misstag och grova tjänstefel så det är deras fel att jag bär på denna rädsla.
Jag har blivit utsatt för övergrepp som barn och det sitter i jävligt starkt så det jag är rädd för är att jag helt enkelt inte kommer våga blotta mig och våga låta dom hjälpa mig.