Min 3-åring stöter bort sin bonuspappa

Ni kanske ska prova att David själv säger att han int eär dum?

o GUTEGIRL o skrev 2008-09-27 09:48:14 följande:

Kanske ni kan få hjälp av familjeenheten/familjerätten eller vad de heter. Det borde finnas psykologer eller andra specialister som vet hur man kan få flickan att komma över sin aversion mot bonuspappan.

Jag var lite sådan när jag var liten. Jag tyckte styvfadern var ganska ok, men min lille halvbror avskydde jag till jag var ca 20 (och han 16).

Det låter som en jättejobbig situation. Det vore tragiskt om ni gav upp ert förhållande för dotterns skull, även om jag förstår att ni överväger det. Sök professionell hjälp istället. Jag tror absolut att dottern kan ändra sin uppfattning om bonuspappan om ni tillsammans tar hjälp av expert.

Tack Fille Fjonkan för ditt inlägg.
Tanken har slagit mig och det kanske är dags att söka professionell hjälp, för detta är ingenting vi lyckas fixa själva. Vi har tänkt nu i 1 1/2 år att bara det går lite tid så blir det bättre och min sambo är verkligen tålamodet själv, Han försöker och försöker men blir så ledsen

Jag ska kolla upp vad det finns för enheter för detta i min stad.

Lycka till!

Min son är/har varit likadan mot sin bonuspappa. Fast jag vet verkligen inte om han komma ihåg tiden innan vi blev tillsammans.. Jag traff min nuvarande sambo när sonen var 6 mån gammal och vi flyttade ihop då han var 14 mån. Vi har varit igenom många perioder med "pappa är dum!" etc. Aldrig vill han göra något med "pappa" (bonus) om han får välja mellan oss. Dock har de det väl hyfsat bra samman när de först är ensamma ihop. Min sambo är en engagerad pappa och tycker självklart det är otroligt svårt när bonussonen inte vill vara med honom. Särskilt när han är som hans pappa. Sonen kallar honom för pappa, men vet att han har en annan pappa också. (Som inte vill ha kontakt, fast detaljer vet inte sonen).

Det är verkligen jättesvårt när en förälder blir dissat av barnen. Jag känner mig hjälpeslös och sambon känner sig bara dålig och värdelös.
Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med råd, annat än att försöka låta bonuspappa och dotter ha ensamtid. Ibland har jag varit tvungen att gå när sonen har hylskriket för att han måste vara med pappan. Det är inte kul för någon.
Ville bara säga att det är flera av oss...

och som mamma känner man sig väldigt hjälplös.

Min bonus gjorde likadant mot mej.Vissa veckor skrek hon bara hon såg mej. Det var jättejobbigt. Både för mej, henne och för hennes pappa.
Vi gjorde så att jag gjorde samma saker som pappan gjorde, alltså hon fick inte själv "välja" vem som skulle hjälpa henne med kläderna, hämta från dagis eller vad det nu kunde va. Det va klart svårt för henne att veta vilken "roll" jag hade i familjen. Jag var ju inte hennes mamma.
Tillslut köpte hon läget och sen dess har det aldrig varit ett problem.

Hon var också ca 1½ år när jag började träffa min man och det tog några år innan vi fick hyfsat bra kontakt.
Nu är hon 6½ och det funkar jättebra.

Bara ni är tydliga med att visa att din sambo/man/pojkvän har lika stor del i familjen som du och hon, så kommer det nog att lösa sej.
Lycka till!

Jag tycker det här verkar vara ett ganska vanligt problem även i helt "biologiska familjer". Vi har gjort som lillaälgfrun beskriver: Barnen får aldrig välja vem som ska klä på, natta, hjälpa på toa och liknande. Jag går aldrig in och tar över ifall pappan hjälper sonen, oavsett om sonen trilskas och ropar på mig. Signalen om att byta syssla ska komma från oss vuxna. Om sonen försöker välja den andre säger vi: "Nu är det JAG som har tid att hjälpa dig."

Ibland har vi tid och möjlighet båda två. Då får sonen själv välja vem som t ex ska läsa godnattsaga. Men då säger vi att han får välja själv. När vi däremot redan fördelat sysslorna får han inte byta.

Tack för era svar och idéer lillaälgrun och Surfa.