Vår son började 6-års på en skola och stormtrivdes. Han var dessutom otroligt populär, klassens nr 1 i många hänseenden vilket ju förstås gjorde att han trivdes.
När skolstarten i ettan närmade sig förstod vi att han skulle få en lärare och ett klassrum till deras klass på 28 elever.
Vi började fundera på vad det skulle innebära för honom med en energi som kräver tydlighet och tid. Vi kollade med en annan skola, en friskola, i närheten och visst fick han plats där. Det var svårt att tänka sig att byta skola när han trivdes så plus att han bytt dagis vid närmare 4 år pga en flytt och det var jobbigt för honom.
Han slutade på 6-års utan att veta våra tankar. Vi valde att ca tre veckor in på sommarlovet ta beslutet, berätta för honom och låta honom få sommaren på sig att åtminstone försöka tänka sig in i en annan skola. Han blev vansinnigt ledsen, frustrerad och arg på oss. Vi valde att inte låta honom vara med i beslutet alls denna gång för att han är så ung. Han lever mycket här och nu och kunde inte se konsekvenserna av hur en bra skolgång har betydelse (och då menade vi inte rasternas bollspel etc).
Skolan började och höstterminen blev ju så himla tuff och jobbig. Han som varit otroligt poppis fick nu börja om. Höstterminen tog slut och vi hade nästan bytt tillbaka till andra skolan i tankarna. Själva skolan var jättebra, läraren osv, men han hade jobbigt med kompisarna. Under jullovet pratade jag mycket med honom och försökte fråga honom om han verkligen VILLE byta tillbaka nu. Han funderade till lite då och när vi åkte till skolan första dagen på vårterminen säger han: - Mamma, nu känns det som när jag åkte till den andra skolan. Det är ok.
Tårarna brände innanför ögonlocken och en stor sten släppte taget om mitt hjärta och föll. I dag kan jag säga att vi gjorde så himla rätt. Han trivs, har bra kompisar och går i en klass med 20 barn och i en skola där varje individ får vara en individ utifrån kunskap, socialt och en massa andra saker. Vår yngsta börjar skolan om 3 år. Hon ska självklart gå där!
Det bästa vi gjorde var att få in honom i en sportaktivitet som de andra killarna i klassen gjorde och som han är rätt bra i. Då lossnade det för honom.
Ja, det blev långt men det ligger så nära fortfarande. Jag förstår er "ångest" men tänk långsiktigt vad gäller skolan är nog mitt allra bästa råd. Fundera också kring OM han kan byta tillbaka, i så fall - hur lång tid ska ni ge det?