Hjälp med bonusbarn...

Usch det låter inte kul!
Brukar du och hon åka iväg o göra tjej saker ihop, själva?
nått som ni två kan ha o göra bara ni!
Samtidigt tror jag det e viktigt att hon får egenstunder m pappa.

Lite råd från en annan bonusmamma!
Kram & lycka till! 

Hej!!!

Ja, vi brukar gå själva och titta på kläder tex....Och hon följer med mig till stallet och rider... Hon har pappa för sig själv ibland... Så länge pappa inte är nära så kan vi ha skoj tillsammans men så fort han kommer hem så existerar jag inte längre.... Och just nu orkar jag inte, för jag är så sårad och har väl igentligen gett upp hoppet.... Tack för att du hörde av dig... Kram Ia

Åh då har jag nog inga råd! Hoppas bara att det löser sig!
Inte kul att ha det så!
Lycka till vännen!
Kram Sara

Jag tror att det säkert bara är något tillfälligt som går över så småningom. Finns biomamman med i bilden? Då kanske det kan vara så att hon fått för sig att hon måste vara lojal mot sina riktiga föräldrar, och för att markera skillnad beter hon sig så.

Min bonusdotter (också 5 år) kan också få konstiga "ryck" ibland men bara tillfälligt. Jag kom in i bilden när hon var så liten att hon inte kommer ihåg annat än att jag alltid funnit, men sedan ca ett år tillbaka har hon funderat en hel del om bonus och biologiska föräldrar. Ibland vill hon liksom markera att jag inte är "riktig" förälder och då känner man sig såklart sårad, men jag försöker tänka att det är mest jobbigt för henne själv om hon måste kämpa med dessa tankar och känslor.
Däremot kan hon inte komma och säga.... "det får inte du bestämma för du är inte min riktiga mammma/förälder".... då säger jag emot och informerar att när hon bor hos hennes pappa och mig (som hon gör vv) bestämmer jag lika mycket som hennes pappa (och det fungerar så pass bra att det har hon bara försökt med ett par fåtal gånger).

Lycka till och försök att inte ta åt dig och bli sårad!

Hej
Har själv en grabb här hemma på 9 år som gör så mot mig. Jag vet hur du känner. De byggs på något vis en mur mellan oss som jag hela tiden försöker bryta ner. Älskar grabben men de blir tungt. Jag får dessutom höra...när min mamma o pappa bodde ihop var allt bättre eller pappa minns du när mamma o du...osv
Vi har pratat med honom 1000 gånger med de hjälper inte. De e skoj när vi e själv o när pappa kommer bråkar vi mest för han vägrar lyssna eller göra som jag säger. Så något bra tips har jag inte men jag vet hur du känner.

Aw, min 3½åriga bonnus får såna ryck han med. särskilt på kvällen när han lagt sig och inte vill sova utan bara ligger och ropar paaaaaaaappaaaaaaa hela tiden och jag kommer istället, och han bara vänder ryggen till och vägrar säga vad han vill.
Han minns inte heller annat än att jag varit ihop med hans pappa, men har full koll på det här med föräldrar och bonusvuxna - hans mamma bodde ihop med sin nuvarande karl när pojken föddes. Han VET att det är de vuxna som bestämmer, inte bara föräldrarna, men har liksom kommit på att när vi tycker olika är det förälrarnas röst som väger tyngst, alltså är det alltid värt att testa liksom... *suck*

Jag brukar helt enkelt ta tag i bonusen, gå ner på knä, vända honom så att vi står ansikte mot ansikte och tala om att han faktiskt måste lyssna på både MIG och pappa, be om en förklaring till varför han låtsas som att han inte hör mig och tala om att lika lite som han vill att jag struntar i honom vill jag att han struntar i mig och att det faktiskt varken känns bra eller är acceptabelt. Eller ja, så mkt av det som får plats i det korta attention span som en treåring har då.

TS Skönt att du verkligen visar stort intresse för ditt bonusbarn. Det du beskriver är faktiskt inte så ovanligt i biologiska kärnfamiljer (eller vad man nu skall kalla det..) Barn prövar gränserna och jag tror att det inte handlar så mycket om dig utan mer om pappan som barnet naturligtvis saknar under den tiden de inte ses. Barn fungerar inte som oss vuxna vad gäller hur man hanterar sådant som kan kännas jobbigt. Men jag tror att det du beskriver är lika vanligt i biologiska konstellationer.