Börjar bli så rädd!!

Att vara påläst underlättar, så läs på om förlossningens olika faser och vilka smärtlindringsmetoder som finns! Om du får värkar som du inte tycker att du "klarar av" på egen hand - ring förlossningen och be om att få komma upp!! Dom är ju proffs och kan ge dig tips och råd!! Lycka till!

Du kommer att klara det där galant! Vi kvinnor har inbyggde reserver som kommer fram när de behövs, så oroa dig inte!

Skulle du verkligen vilja veta exakt när bebisen kommer? Tänk vad nervös du skulle vara, titta på klockan, inte kunna sova osv. Ta det lungt och vila upp dig i den mån du kan. När det väl har satt igång är mitt tips att försöka fokusera på barnet, efter varje värk är du en värk närmare ditt underverk! LYCKA TILL! Det kommer att gå jätte bra, du kommer att orka!

Förstår dina tankar. Har själv haft dem.
Men man klarar av det. DU kommer att klara av det!
Håller med Pinkie, att vara påläst om de olika faserna i förlossningen kan hjälpa.
Och framför allt, som jag tycker i alla fall.. Det hjälper att andas bra igenom värkarna. In genom näsan och ut genom munnen.
Gjorde inte alls det så bra vid min första förlossning och märkte en markant skillnad vid den andra förlossningen.
Ett stort lycka till!

Tack för era tankar!
På nått sätt måste jag ju klara det, försöker tänka på lill plutten man får ut av smärtan, men just nu är det svårt.
Får man komma in till förlossningen om man ringer in dit även om det är "för tidigt" ?

Det kommer att gå bra.Jag har själv lite undran över hur det kommer att vara.Det är ju ett tag kvar för min del..Men lite orolig är jag med..Men jag och min sambo fick tag på ett "häfte" där det stod om avslappningsövningar,det har gjort mej lite lugnare iaf.,,det hade ju varit nåt att kolla på,fast det e klart om du hinner...Jag tror du klarar det galant,det finns ju ingen återvändo nu.Allt kommer vara glömt då du fått din ögonsten.Lycka till.

Man gör sån stor grej av det, därför blir man rädd. Det kommer vara JÄTTEONT och JÄTTEJOBBIGT och man måste vara UTVILAD.

Skitsnack. Det går jättebra. Det är naturligt och det här är DIN förlossning, inte lik nån annan och du kommer ta den minut för minut tills bebisen är ute.

Det kommer gå SÅ. JÄVLA. BRA.

Håller med! Förresten var jag inte ett dugg utvilad men det gick hur bra som helst ändå.

Smärtan var jag mest rädd för, men smärtmässigt var det bara jobbigt de 2 sista värkarna, men aldrig att jag kände jag inte skulle klara det.

Jag var inte så jätteorolig över smärtan, för jag hade mycket förvärkar i flera veckor innan förlossningen, så det kändes mer som att det "jätteonda" är ju början på slutet och jag såg nästan fram emot det.

Softyy, när värkarna har börjat så kan du nog få komma in på en koll om du är orolig.. Sedan så tas ju beslutet där om du ska åka hem igen, men då kanske du känner dig lite lugnare av att ha fått träffa en BM och få ha pratat med dem om ditt läge då.  

du kommer att klara detta galant, det finns ju alltid epidural, jag fick morfin när jag kom in pga att jag inte var öppen något men med rejäla smärtor..det var rena himmelriket...sedan under utdrivningsskedet hade jag lustgas och visst gjorde det ont men man klarar liksom av det och när den lilla väl är ute då är all smärta som bortblåst, jag har fött ett barn och har ett till i magen och ser fram emot denna förlossnng, vi är ju gjorda för at föda barn, folk föder 6 kg bäbisar och även det går bra, lycka till och tro på dig själv...

Tack alla!
Börjar känas lite bättre, nu börjar jag så smått längta efter bebisen igen. Är så nyfiken när han tittar ut, är ju på +1 idag.

Slår vad om att du kommer klara av förlossningen hur lätt som helst. Jag var också super nervös, så rädd redan långt innan förlossningen, var rädd att jag skulle svimma av smärta, jag har jävligt låg smärtgräns, men fan.. jag klarade av förlossningen ändå, känner mig riktigt glad över de nu =) smärta måste man visserligen känna, lite svårt att undkomma, men gu så skönt de är när bebisen kommit ut... jag minns när jag skulle krysta ut bebisen min, jag var rädd, hade ont, vågade inte riktigt trycka på men ändå så gjorde man det, tillslut orkade man inte försöka kämpa emot utan tog i allt vad jag kunde... fasiken va jag grät i floder när jag fick min nyfödda dotter upp på bröstet... jag kunde inte sluta gråta och allt det var de värt.

Så du kommer klara det =) Försökt tänka positivt, de försökte jag i slutet, tillslut så vart man mer nyfiken på hur förlossningen skulle bli =)
Lycka till och hoppas bebben kommer snart =D

Det kommer att gå jättebra, jag har sagt aldrig mer och nu väntar jag mitt 4:e
det är klart att det känns lite skrämmande och jobbigt men jisses vilken belöning man får och snart glömmer man hur det var.

Lycka till!

Jag tänkte så här innan min förlossning:
Kvinnor har klarat det här genom alla tider, UTAN någon form för mediciner och då klarar jag det säkert också.
Dessutom, om det skulle bli väldigt ont eller några andra problem under förlossningen, så finns det så mycket hjälp att få nu för tiden.
Det hjälpte mig att tänka så.

Men som andra har skrivit här innan, så är det nog bra att läsa lite om de olika faserna i förlossningen, så man vet lite vad som ska hända. Det är nog smart att säga till BM när du kommer dit att du är rädd också, så att hon vet det.

Hej Softy!

Ser att du börjat känna dig lite morskare sen du skrev ditt första inlägg. Vill bara tipsa dig om att inte gömma dina känslor och spela oberörd inför din sambo. Jag gjorde det inför min första förlossning och efteråt var jag JÄTTEBESVIKEN !!!!! därför att jag tyckte att min man var så okänslig och inte hjälpte till ordentligt under värkarbetet utan satt och läste tidningen och tyckte att jag kunde klara mig själv.

Det är NU du har ALL rätt att gnälla, klaga, be om att bli kramad, masserad och älskad. Du har ditt livs största fysiska arbete framför dig. Tänk dig hur din sambo skulle krävt av dig om han skulle ha sprungit ett maraton (de brukar likna en förlossning vid ett maratonlopp, det är lika ansträngande).

Talar du inte om hur du känner och ber honom att hjälpa dig och peppa dig nu, så kanske han inte fattar hur det känns sen när det verkligen gäller. Det går ju aldrig att läsa någon annans människas känslor eller tankar fullt ut och för en man är det inte lätt att läsa en kvinna i en förlossningssituation om man inte antingen är väldigt samförstådda från början eller att kvinnan är EXTREMT tydlig!

Vill inte skrämma upp dig, vill bara att du ska berätta om hur du känner så att du inte känner som jag gjorde efteråt, att "det här gjorde vi inte tillsammans, jag fick göra ALLT själv utan minsta hjälp".

Och då var min man ändå med och försökte så gott han kunde. När jag hade som mest ont fattade han inte att han skulle hjälpa mig att andas och massera och krama mig, utan han sprang omkring och försökte mysa till belysningen istället och ge mig en present och godis och sätta på stämningsfull musik - jättefint tänkt, men ooo så fel det blev! Där stod jag och hade så ont att jag strax började kräkas utan att säga nåt och stod och hoppades att han snart skulle fatta - jag ville inte börja bråka och sabotera stämningen. Det har jag förstått efteråt att jag borde ha gjort, jag borde ha skrikit ut vad jag ville att han skulle göra för att hjälpa mig - det var ju inte det att han inte ville hjälpa till!

Jag vet inte hur ni andra kände det - men för mig gjorde det inte mer ont än mycket mensvärk. Krystvärkarna kännas dock - men ingen smärta- mer som ett tryck. Man kan liksom inte låta bli. =)
Visst kändes det när huvudet skulle ut. Jag kläckte ur mig ett: "Det här gör faktiskt ont" och barnmorskan sa: "eh, jo, det brukar det göra."

Men man överlever! Smärtan glöms nästan direkt. Det som kändes värst var att bli ihopsydd, jag fick 3 stygn och höll på att gå loss på barnmorskan.

Oj! Då hade du en väldans tur och en bra förlossning!

Jag hade riktigt ont, så där så man inte vet vart man ska ta vägen.. Dock så hade jag ingen som helst bedövning, någon gång på mina 2 förlossningar.
Tyckte att det var skönt när det var dags att krysta, för då fick jag ju jobba med kroppen, istället bara för att andas.. Gjorde bra ont det med, fast på ett helt annat sätt. Kändes verkligen som att jag höll på att spricka!
Lyckligtvis så gjorde jag inte det på nån av förlossningarna.

Fast det gör väldigt ont (på mig i allafall) så skulle jag inte tveka till att föda fler barn. Smärtan är en övergående sak, och det är verkligen en upplevelse, värt att minnas!

Man målar en bild att det ska va så hemskt, det är det, men inte på plats, man klarar det herregud man är ju en kvinna och inte en mesig liten man