Problem med sköldkörteln? Del 10

Bröderna bus: jag tror du är inne på rätt spår. Jag tror min oxå var sådan innan den la av helt och jag blev jättesjuk. Gick och var trött med jämna mellanrum och hade värk i kroppen i flera år. Tror min ssk hoppade upp o ner hela tiden och att det var därför jag inte fatta att något var fel. Jag gick runt och trodde jag bara var vanligt höst-vårtrötthet o depp och att det var menshormonerna som spöka. Nu vet jag att så nog inte var fallet utan att jag var sjuk och har varit det länge.
Det är en jäkligt tråkig sjukdom det här.

Ja det är verkligen knepigt, men det är nog så att din körtel funkar lite och "kickar" in mer än vanligt emellanåt vilket gör att dina värden strular nu. Enda gången man nog säkert kan säga att körteln inte fungerar helt är nog när den är helt bortopererad (en teori jag har, jag är ju ingen läkare) Jag tror faktiskt att trotts all kunskap kring denna sjukdomen så är det mycket man fortfarande inte kan svara på.

Tycker du det verkar hjälpa och du inte mår dåligt av den egna sänkningen så är det nog ingen större fara, fast jag hade nog hört med en läkare för säkerhetensskull, helst en specialist. Man kan ju prova ringa medecinrådgivningen i sitt landsting och fråga mer allmänt.

Bröderna bus: du är inte ensam. Gör som 3fraimsdotter säger, stå på dig och begär en specialist. Alla är vi ju olika och fukar olika. Behöver du en op ska du ha det. Hoppas verkligen att du mår bättre snart. Till mig har de oxå sagt att man inte opererar vid hypo men är körteln hoppig så bör man må bättre av att bli av med den så man kan få en stabil dos i kroppen. Vi vet ju alla hur man mår när värdena inte är stabila och bra.

Styrkekramar

Välkommen säger jag oxå till schmulan. Nej man är inte ensam om att ha problem med sköldkörteln, men ibland känns det så. Fast börjar man prata med folk om den så antingen har de den själva eller så har de någon i släkten som har det. Om jag inte mins fel så sa min man att ca 2% av befolkningen har den i någon form. Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart.

Måste faktiskt säga att jag inte kan klaga när det gäller läkare. Både specialisterna på endokrinmottagingen och de på vårdcentralen jag tycker de är kanonbra. Exempelvis pratade jag med min läkare på vårdcentralen idag. Han ringde samma dag efter att jag bett om ny telefontid. Jag känner att han både kommer ihåg vem jag är och är mån om att jag ska bli frisk. Han är saklig och det är inga konstigheter när man pratar med honom. Varje gång jag tagit nya prover har antingen som läkaren som begärt dem ringt mig eller så har jag fått svar av sköterskorna då jag ringt dit för jag varit nyfiken.

Verkar som om jag haft tur med tanke på alla tråkigheter man läser om bemötande från läkare och övriga vårdpersonal. Stå på er tjejer och kräv svar och då relevanta sådana.

kraaaaaam PB

smultron smulan: Gud vad jag känner igen mig i dig. Jag har oxå svårt att hänga med i svängarna och den där glada som man var förut känns ofta långt borta, fast hon faktiskt har tittat fram några gånger den senaste tiden. Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart. Men för din egen skull häng med på det mannen vill göra, även om det känns motigt så är det ett avbrott i vardagen och det behöver man. Jag märker ibland att jag säger ja till saker för att i nästa stund ångra det grymt. Men när jag väl sen gör dem så visst är det jobbigt men ändå positivt. Jag har bestämt mig för att inte låta denna *#%&"!/ sjukdomen hindra mig i att leva och göra roliga saker. Det sker visserligen inte så ofta och jag behöver ladda ordentligt inför gångerna med mycket vila och sömn. Jag gör bara det allra nödvändigaste här hemma och låter mannen göra resten så jag kan ladda energi för det positiva = det ser ut som ett bombnedslag här, men det skiter jag i

I dag är jag trött så in i graven, men det är lite självförvållat. Jag var så förbaskat sugen på en öl igår att jag valde bort värktabletterna, där av den dåliga sömnen. Det var en ren befrielse när värken började släppa i morse efter pillerintaget att jag bara låg och njöt.
Min värk har oxå blivit lite bättre men ändå inte. Jag har inte lika ont i höfter och ländrygg som förrut (det kan jag nog tacka paraflexen för), men istället känner jag den övriga värken i kroppen och den är inte nådig. Det knakar och sprakar i varenda led när jag rör mig och musklerna värker konstant. En smärtfri dag står högt på önskelistan, tyvärr verkar den vara långt borta.

Tänkte på det där med att läsa en bok, jag har inte läst en ny bok sen jag vet inte när. Så jag roar mig med att läsa om gamla böcker som jag tyckt om. Jag känner att jag tränar hjärnan samtidigt som jag fattar vad boken handlar om, det blir inte så negativt upplevelse då, även om en ny bok är roligast att läsa. Filmer engagerar jag mig inte i så mycket, ibland kollar jag men tappar ofta intresset, förr älskade jag kolla på film och min man tycker det är lite tråkigt att jag inte är så intresserad längre. Jag har helt enkelt inte energi nog att skapa ett engagemang för handlingarna i filmerna vilket gör att jag tröttnar och tycker de är kassa.

Men som sagt va... det kunde vara värre. Tänker oxå ofta på dig Blombukett, livet är inte alltid rättvist. Många kramar från mig oxå.

Ingen fara gnäll på bara, är det några som förstår så är det väl ändå vi

Kejtan: gå o ta ett blodprov som tidigare skribent skrev. Jag har hypo och gryyyyymt ont i fötterna. Tröttheten och vaccumkänslan kan mycket väl vara symptom på hypo. Gör inte som jag och gå förlänge med det... man mår bara extremt skitdåligt av det.

Jag tänkte på det där med att vara glömsk... min man har en vw bubbla från -65 som vi precis tagit hem igen och ställt på. Den är jättefin och jag kör den ibland, främst inom stan. Igår skulle jag tanka den för första gången vilket jag tyckte gick bra för jag kom ju ihåg att hälla i blyersättningsmedel mm. Det som inte var så bra var att det var bensin i munstycket när jag skulle börja tanka från den som tankat innan mig, vilket gjorde att det hamnade lite brevid tanklocket och det lukta lite i bilen när jag körde. Jag drog iväg till min mamma som bor någon mil från oss och sen sov jag över hos henne till idag (jag var gräsänkling hemma då prinsen var på kurs med jobbet). Idag körde vi en sväng och sen åkte jag hem på em.

Hemma berättar jag för prinsen att det kom lite bensin brevid men att det nog inte var så farligt. Vi tar folkan och kör en liten sväng bland annat ner till sväronen. Efter en liten stund sniffar han i luften och frågar mig sedan om det kom mycket bensin brevid eller om jag kanske glömt stänka tanklocket. Jag har stängt tanklocket sa jag (för inte fasen kunde väl jag ha glömt det) vi stannar bilen hos hans föräldrar och öppnar bagagehuven som sitter där fram... mycket riktigt brevid tankröret ligger... ja just det, tanklocket.

Kan tillägga att prinsen sa att jag var mycket lyckligt lottad att det inte hade smällt pga alla ångorna... jisses snacka om att vara farligt glömsk :-/

Kram på er alla/PB

Trollet: jag vet precis hur då mådde då. Jag undrar själv vad mitt värde låg på när jag väl kom in på behandling. De frågade ju även mig om jag kunde gå o stå... makalöst eg att man orkar, fast å andra sidan så klappar man oxå ihop totalt när man väl gör det och då tar det tid att återhämta sig. Mina värden är oxå på väg ner men det tar sådan tid. Fattar eg inte hur du orkar med en liten oxå. Kämpa på gumman och krya på dig ytterligare.

Kraaam/PB

Trollet: Jo jag är sjukskriven helt tom den 31 sen ska jag börja jobba 25% Mina värden var ju oxå höga 200 när jag tog provet men var nog högre när jag kom in på behandling då det dröjde en vecka mellan det och provtagningen. Mina värden har oxå gått ner och visst är jag piggare. Men jag blir oxå helt slut av minsta lilla och somnar ofta tidigt på kvällarna. Känner igen det där att inte orka och ha lust att ta sig för något. så fort jag är hemma själv blir jag antingen sittandes eller ligger och vilar-sover. En släng av deppighet kommer med jämna mellanrum och man mår ännu mera skit. Där utöver den här förbaskade värken... jag är sååå trött på den. Nää nog med gnället nu. Dags att umgås med prinsen. Kram /PB

am zandra: "angående medicinering så har jag inte hört att man kan bli frisk från giftstruma utan mediciner, är det verkligen möjligt?? jag tycker det låter mer som inflammation (post portum). båda två är ju hypertyreos, men inflammationen kan gå över av sig själv precis som läkarn säger..."

jo det kan man, jag har en kompis vars mamma hade giftstruma. De ville operera henne men hon ville inte själv. Idag är hon frisk och är utan medicinering. Så visst kan det hända, men det är nog inte så vanligt... eller så är de det, med tanke på alla mörkertal så kanske det inte är direkt ovanligt?!... hmm bara spekulationer från min sida...